Ledare Gotlands Folkblad Somliga skulle säkert hävda att mitt intresse för varifrån jag kommer är nyväckt och att det har med föräldraskapet att göra. Själv vill jag dock hävda att jag burit med mig nyfikenheten längre än så; att den fanns där redan när jag var barn och även när jag senare sökte mig till en akademisk utbildning som historiker.

Liksom mången annan bär jag en tro att vi måste känna till vår historia för att begripa vår samtid, både på mikro- och makronivå. Jag vill också hävda att vi behöver den här förståelsen för att kunna fatta kloka, medvetna beslut.

Jag har inte ägnat mig åt någon mer avancerad släktforskning, men jag vet på ett ungefär vilka mina anfäder och -mödrar var och hur deras livs- och yrkesval påverkat tillvaron för oss som kommit efter.

Jag vet också vid det här laget att jag hade turen att växa upp i en av världens främsta välfärdsstater och jag vet att det möjliggjort för mig att skaffa mig den utbildning jag ville ha och att välfärdsstatens föräldraförsäkring för närvarande gör att jag kan spendera hela dagarna tillsammans med mitt barn.

Jag vet att just den välfärdsstaten gjorde att jag som medelklassunge gick i samma skola som ungar till så väl direktörer som verkstadsarbetare och att skolans uppdrag var tydligt kompenserande.

När jag blev sjuk - jag var öronbarn - så kunde vård sökas omgående till låg om ens någon kostnad, med mitt behov i centrum. När konjunkturen vände på 90-talet och anställda sades upp, kunde anhöriga med statligt stöd vidareutbilda sig för en ny arbetsmarknad.

Inget av allt ovanstående har varit gratis eller utan möda. Mångas arbetsinsats har behövts, av många som ännu finns kvar på arbetsmarknaden, och av många som lämnat både den och jordelivet. Att behålla rimlig nivå i välfärden och erbjuda samma eller en ännu bättre välfärdsstat till våra barn och barnbarn kräver hållbara, medvetna val av oss idag.

Jag ser fram emot valrörelsen, med skräckblandad förtjusning. Jag hoppas verkligen att det kommer att finnas utrymme att prata om vilken sorts samhälle vi vill ha, och vad som krävs för att nå dit. Mycket i vår vardag tar vi mer eller mindre för givet, utan att reflektera över priset för det, eller alternativet till det.

Vi socialdemokrater talar gärna om den svenska modellen, detta att just den byggt och bygger Sverige så starkt. Det finns dock anledning att också prata om den nordiska modellen; det finns stora likheter i hur de nordiska staterna organiserat så väl arbetsmarknad som välfärd. Men i en föränderlig värld utsätts modellen för prövning, och ifrågasätts kraftigt på sina håll.

Att upprätthålla den är inte heller gratis. Den kräver sitt, av oss alla. I mitt tycke ett högst rimligt pris, för fred på arbetsmarknaden, löner som går att leva på och en välfärd att lita på.

Jag är dock fullt medveten om att inte alla håller med. Likväl hoppas jag att den som i valet 2018 väljer bort en fortsatt utveckling av den svenska modellen, gör ett genomtänkt och medvetet val.

Om så sker, respekterar jag det, men jag hoppas att många, många funderar över om den svenska modellen gjort någon skillnad för vilka de kunnat bli och om de är beredda att avvara modellen till förmån för något annat. Jag är det inte.