LEDARE GOTLÄNNINGEN En granskning av Metoo-rörelsen hade verkligen varit önskvärd. Rörelsen som kan liknas vid en revolution saknar motstycke i vår moderna historia och här fattades publicistiska beslut som i efterhand borde stämma till eftertanke.

Ifrågasatta och tveksamma namnpubliceringar är däremot knappast något nytt fenomen i mediedebatten. Det nya är att genom Metoo var det bland andra en mediekändis tillika journalist som hängdes ut på lösa boliner.

Förväntningarna var höga inför det extrainsatta programmet av Uppdrag Granskning i SVT. Varför namngavs journalisten trots att åtalet mot honom inte kunnat styrkas och att han därmed i lagens mening inte är skyldig för det brott han anmäldes för? Så presenterades granskningen men det var inte så alla uppfattade resultatet.

Istället lades mycket tyngd på att sätta hårt åt den person som namngett honom på sitt privata Instagram-konto. Tänkte hon nånsin på hans familj och konsekvenserna för dem?

Journalisten i fråga fick mest prata om hur jobbigt allt varit för honom. Till de konkreta anklagelserna nekade han eller mindes inte eller uppfattade det inte på det sättet.

Utan att ta ställning för vare sig kvinnan eller journalisten kan man konstatera att upplägget blev väldigt talande för det som Metoo handlade om. Att fokus riktas mot den kvinna som anmäler eller berättar om ett övergrepp eller olämpligt beteende istället för på händelsen och mannen som utfört det.

Inte bara de kända kvinnor som nämnt namn eller stöttat den som gjort det hängdes ut i Uppdrag Granskning. Till och med angavs det som högst suspekt att bara ha gillat inlägg på Facebook som tagit ställning för den utsatta kvinnan.

En kvinna, nu vuxen, men som var 14 år när hon fick ytterst opassande kommentarer av journalisten, ifrågasattes för hur hon agerat som 14-åring.

De medier som fick frågor om varför de namngett den utpekade journalisten hamnade i skymundan bakom programmets tyngdpunkt som låg på skuldfrågan för själva det påstådda övergreppet.

Man kunde ha stannat upp vid det faktum att Metoo aldrig skulle fått sin fart i Sverige om inte namn hade nämnts och blivit allmänt kända.

Vad hade hänt om medierna inte publicerat namn? Hur kunde man ha gjort annorlunda utan att skyla över och dölja de konkreta fallen?

Och inte minst: varför blev det sånt ståhej kring just dessa namnpubliceringar?

Det här är frågor och diskussioner som man kan hoppas blir föremål för kommande granskningar, inte minst i public service.

Men om man på allvar vill granska Metoo behöver man också gå till botten med själva fenomenet.

Varför är det kvinnorna som misstänkliggörs? Varför vågar så få anmäla eller berätta för arbetsgivare och andra? Den första frågan är ju svaret på den andra.

Att först bli utsatt för förnedring eller ett fullskaligt övergrepp är en enorm kränkning.

Att berätta om det är också förnedrande.

Att uppå detta inte blir trodd. Att de man berättar för istället börjar fråga om man tänkt på hur förövaren mår är något väldigt få människor frivilligt utsätter sig för.

Uppdrag Granskning bidrog tyvärr inte till att uppmuntra fler att berätta.