GOTLÄNNINGEN LIBERAL KOMMENTAR Det är valår, och vårbudgetmotionen handlar därför mycket om med vilka man kan genomföra reformer. Det meddelade Moderaternas partiledare Ulf Kristersson under en pressträff på onsdagen (2/5), då han tillsammans med den ekonomisk-politiska talespersonen Elisabeth Svantesson presenterade M:s ekonomiska vårmotion.

Vilka partier syftade Kristersson på? Inte Vänsterpartiet, i alla fall. Och knappast på Socialdemokraterna. Moderaternas politiska förslag är traditionell borgerlig politik, och har en bred uppslutning i alla Allianspartier.

Under de senaste åren har invandringsfrågan stundtals tagit över all annan politisk debatt. Efter att Centerpartiet nyligen meddelat att man kommer att rösta ja till regeringens förslag om uppehållstillstånd för ensamkommande migranter har många deklarerat att det är kört för Alliansen. Men ryktena om det borgerliga samarbetets död är betydligt överdrivna.

Migrationen är förvisso viktig. Men det finns en risk med att haka upp sig för mycket på symbolfrågor som de unga afghanerna. Sannolikt kommer partierna att göra upp om migrationspolitiken genom en bred, parlamentarisk överenskommelse. GAL-TAN-skalan i all ära – när riktlinjerna för migrationen är utstakade kommer den politiska debatten i någon mån att återgå till något så traditionellt som höger-vänsterskalan.

Till sist kokar nästan all politik ner till budgetprioriteringar. M:s vårbudgetmotion är en påminnelse om att det är skillnad på borgerliga och socialdemokratiska lösningar. Moderaterna vill rensa upp i djungeln av bidrag, transfereringar och ersättningar. Det ska alltid vara lönsamt att arbeta och ett tak för bidrag ska införas. De offentliga resurserna ska gå till sjukvård, skola och polis, och inte till att försörja arbetsföra vuxna människor.

Helt enkelt: Moderaterna föreslår klassiskt borgerlig politik. Det gör också Centerpartiet. En genomgång av Svenska Dagbladet (3/5) visar att Centerns och Moderaternas budgetramar på migrationsområdet ligger mycket nära varandra. C vill spara 2,4 miljarder i migration och integration 2018-2020, och vill likt M begränsa tillgången till välfärden för nyanlända. Det är också en typ av signalpolitik.

När, eller om, de borgerliga partierna sätter sig ned och börjar förhandla inför en borgerlig regeringsbildning kommer det givetvis att finnas punkter där partierna inte är överens. Men så är det alltid, och så var det när Alliansen tog över regeringsmakten 2006. Förhandlingar är nödvändiga av en anledning – hade politiska samarbetspartners varit överens om allt hade man inte behövt förhandla överhuvudtaget. Viktigast är att man är eniga om de stora dragen. Och säg den centerpartist, kristdemokrat eller liberalpartist som hellre skulle låta skattehöjarregeringen Löfven sitta kvar, än att förhandla med Moderaterna om en politik som främjar jobbskapande och motverkar bidragsberoende.

Varför skulle Centerpartiet och Liberalerna föredra socialdemokratisk skattehöjarpolitik framför Moderaternas arbetslinje? Den som förespråkar något annat än ett borgerligt allianssamarbete måste svara på den frågan.