Debatt Gotlands Folkblad Vi nås nästan dagligen av rubriker om de fruktansvärda skjutningarna runt om i våra större städer, som härleds till gängkriminalitet. I en artikel den 24 januari har Aftonbladet sammanställt skjutningarna sen 2011, det vill säga de senaste sju åren.

I artikeln kan vi läsa att det är 131 människor som blivit ihjälskjutna och över 520 som skadats. Fruktansvärda siffror, som blir ännu mer tragiska när vi tänker på det mänskliga lidandet som gömmer sig bakom siffrorna.

Frågan är viktig, absolut, och ingen skulle väl bli besviken om skjutningarna upphörde helt. Men jag tycker att frågan har fått för stor betydelse i den politiska debatten.

Nu hör vi nästan dagligen hur politiker och de politiska partierna i sin iver över att verka handlingskraftiga bjuder över varandra om de resurser som just de kommer att tillföra för att bekämpa gängbrottsligheten. Men det finns områden där det omkommit och skadats fler under samma tidsperiod. Områden som sällan hamnar i centrum för debatter eller rubriker. Områden där den politiska viljan inte är lika stor och där den allmänna opinionen inte heller ställer samma krav.

Jag pratar om arbetsolyckor. Under samma tidsperiod som 131 människor skjutits ihjäl har över 320 människor omkommit på arbetet. Det är mer än dubbelt så många än som skjutits ihjäl.

När det gäller skadade så har över 190 000 människor tvingats till sjukskrivning på grund av arbetsolyckor under perioden 2012 -2017. Allt detta enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Arbetet mot att människor drabbas av arbetsskador eller arbetssjukdomar prioriterades ner under Reinfeldts borgerliga regeringar.

På uppdrag av arbetsgivarorganisationerna avvecklade Reinfeldts regering Arbetsmiljöinstitutet, som under många år forskat och samlat fakta om arbetsskador och arbetssjukdomar. Arbetsmiljöinstitutet var en nagel i ögat på arbetsgivarna då deras arbete ledde till krav på bättre arbetsmiljö vilket i arbetsgivarorganisationernas ögon innebar mer krångel och ökade kostnader. Den samlade forskningen gick nu till spillo och arbetet har fått börja om, men utan någon samlande instans.

Nu ser vi följderna. Antalet som omkommer på jobbet har inte minskat och sjukskrivningar till följd av psykisk ohälsa har ökat lavinartat.

När kommer arbetsmiljön att få lika stora rubriker som dödsskjutningar? När kommer politiker att börja bjuda över varandra med argument för att motverka att människor dör på sina arbetsplatser?

För det mänskliga lidandet är lika stort oavsett på vilket sätt personer avlider eller skadas.