LEDARE GOTLÄNNINGEN Skolan pekas ut av alla partier som ett av de viktigaste områden att lösa politiskt. Resultaten behöver bli bättre, statusen på läraryrket höjas. Trots att alla är så rörande överens om denna prioritering och trots att detta är en fråga som politiken kan påverka direkt verkar de givna prioriteringarna omvärderas när det blir tillfälle att faktiskt och konkret göra något åt åtminstone det sistnämnda: lärarnas villkor.

Förhandlingarna om ett nytt skolavtal mellan Sveriges kommuner och landsting, SKL, och Lärarnas samverkansråd, där både Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund ingår, har pågått i fyra månader utan resultat.

I ett inlägg på Lärarförbundets Facebook-sida säger Johanna Jaara Åstrand, ordförande i Lärarförbundet, att lärare inte ska behöva byta arbetsplats för att få bättre villkor, de vill få sina krav tillgodosedda i den sektor de är: den offentligt drivna skolan.

När det talas om privata drivna skolor på det allmännas uppdrag vill många i de rödgröna partierna helst prata om hur dåliga dessa alternativ är, hur de lurar staten på pengar och att de helt saknar intresse av att ge eleverna en god utbildning. Om allt detta vore sant hade vi haft en självsanerande faktor som gjort dessa alternativ överflödiga.

Vem hade velat sätta sina barn i en sån skola? Vem vill jobba där?

Men till skillnad från den rödgröna retoriken talar verkligheten ett tydligare språk. Många fristående skolor är uppskattade och väljs därför också av många elever. Och lärare.

Privata alternativ som arbetsgivare talas det inte lika ofta om. Att det innebär en möjlighet för lärarna att byta arbetsgivare.

I en förhandling händer väldigt mycket som inte blir synligt för dem som inte deltar i förhandlingen. Det är mycket taktik från båda sidor som ju jobbar för sina olika uppdrag. Men nog är det talande när Lärarförbundet tar upp detta som ett kort i förhandlingarna: Ska vi behöva byta arbetsgivare för att få rimliga villkor?

Det kommer aldrig att finnas ett ”rätt tillfälle” till en satsning på läraryrkets status. Det kommer alltid att finnas andra områden, andra frågor, som också pockar på och behöver mer resurser.

Istället för att införa tillfälliga lösningar för att avlasta lärare behövs ett bättre stöd i grunden. Centerpartiets förslag om lärarassistenter är en sådan lösning. En ny yrkesgrupp som ska ägna sig åt att ”stödja lärare med till exempel blankett- och informationshantering, administration, assistens kring teknik och förberedande av undervisningslokaler. Lärarassistenter borde även kunna vara ett stöd åt läraren i undervisningen och exempelvis möjliggöra arbete i mindre grupper”.

SKL är politikernas egna verktyg för att förverkliga sina lösningar för svensk skola. Och om alla menar allvar med att lärarna måste lyftas, inte bara i lön utan upp ur en vardag fylld av administration, så behöver det också landa i konkreta åtgärder.

Annars får man politiskt hitta en annan retorik och andra politiska lösningar.

Och inte minst, sluta klanka ner på de privata alternativ som ger lärarna bättre lön och bättre villkor.