Ledare Gotlands Folkblad Positionerna inför valåret börjar utkristallisera sig. Förra veckan presenterade regeringen sin sista höstbudget inför valet, och inom kort kommer oppositionen att presentera sina skuggbudgetar.

Som socialdemokrat är jag stolt över en statsbudget som ger inkomstförstärkningar för de som har det tuffast: Pensionärer, barnfamiljer och studenter. Och lägg därtill en kraftigt förstärkt klimatbudget och stora investeringar i vård och omsorg.

Satsningarna kommer naturligtvis också Gotland till del. Dryga 100 miljoner kronor extra kommer tillföras Gotland när budgeten godkänts av riksdagen. Det är ett välkommet tillskott för att kunna stärka Campus Gotland, rusta upp vägarna på landsbygden, och se till att fler får en yrkesutbildning genom pengarna till yrkesvux.

Det är viktigt att man i goda tider, när det går att investera i det gemensamma, ser till att det kommer alla till del. Ett dilemma de senaste åren har varit att ekonomin har gått starkare än på mycket länge, men att detta inte märkts av för vanligt folk.

Det är inte många familjer som ligger sömnlösa och funderar över statsskuldens andel av BNP eller hur tillväxten står sig i tredje kvartalet – däremot oroar man sig över att få pengarna att räcka till slutet av månaden, att kunna köpa vinterskor och att rätt resurser sätts in till barnen i skolan när de behöver det. Kan medborgarna inte lita på att välståndet kommer alla till del växer misstron och den politiska apatin ökar. Det är i vardagen politik ska göra skillnad och märkas.

Något som är däremot är verkligt oroande är det politiska samtalets utveckling. Under flera år har vi kunnat märka av ett samtalsklimat som är allt mer rått, allt mer fyllt av hat och hot och oförsonligheter. Det är vi alla medskyldiga till – naturligtvis jag också. Det åligger oss alla, som på något sätt deltar i det politiska samtalet, att hyfsa vår ton och värna anständigheten. Det kommer att bli en allt viktigare skiljelinje framöver.

Vi ser allaredan hur seriösa, etablerade politiker väljer att häckla snarare än att diskutera. Det sker på alla håll i politiken – men allra vanligast förekommande är det i ytterhögern. Se bara på USA.

Där har det anständiga politiska samtalet i det närmaste klappat ihop under ”alt-right”-rörelsens (en mycket snäll omskrivning av extremhöger och neofascister) medvetna desinformation och hatkampanjer. Vi måste inse att vi trots att vi lever i ett samhälle med hög tillit och sammanhållning, också är känsliga för denna typ av destruktiv politisk påverkan.

Det är den brända jordens taktik – måhända går det att göra en politisk poäng och ställa till det för en politisk motståndare. Men något annat går förlorat: möjligheten till ett värdigt och anständigt demokratiskt klimat.

Det är vår uppgift att minnas det nästa gång en etablerad politiker använder sig av alt-right-rörelsens symbolik, vokabulär, och debatteknik under förevändningen att det är skämtsamt och ofarligt.

Det är snarare motsatsen.