Underledare Gotlands Folkblad Lycka tillhör de förbjudna orden som sällan används av oss ekonomer. Vi vill ju ha ”hardfacts” och inte mjuka subjektiva mått som lycka eller välbefinnande.

Ordet happiness brukar på amerikanska ekonomkongresser närmast väcka löje och skratt. Ändå är det så att all ekonomisk verksamhet och ekonomisk politik egentligen som slutmål har människors välfärd och då kommer man nära ord som lycka och välbefinnande.

Full sysselsättning och hög konsumtion är bara hjälpmedel för att ge välbefinnande. Lycka har främst associerats till privatlivet.

Successivt har dock allt fler modiga ekonomer börjat följa psykologer och sociologer i spåren och i sina modeller utgå från människor inte är superegoistiska varelser utan känslor och då förändras de ekonomiska modellerna radikalt.

En pionjär att använda psykologins erfarenheter är nobelpristagaren Georg Akerlof, som på det sättet bevisade att låg eller måttlig inflation inte skadar ekonomin. Nu accepterar flera ekonomer att välbefinnandet i arbetslivet går att mäta och kan skilja sig kraftigt oberoende av lönenivåer och ekonomisk tillväxt.

En svensk pionjär på området är Juseks samhällspolitiske chef Daniel Lind som i rapporten "Lyckan på den svenska arbetsmarknaden" framför allt undersöker varför enligt flera studier av välbefinnandet i arbetet har sjunkit trots att reallönerna har ökat med 60 procent. En trend som går igen i hela västvärlden.

I en avancerad så kallad ekonometrisk studie undersöker han varför arbetslivet i Sverige inte ger bättre välbefinnande. Analysen visar att bland annat arbetsgivarnas ledning och styrning är viktig och rättvis behandling.

Men också att det ska vara högt i taket på arbetsplatserna, undvika höga nivåer på negativ stress, och att viktigt är att arbetet inte ska påverka övriga livet för negativt. Om man lyckas förbättra välbefinnandet på arbetsplatserna visar en rad studier att det i sig ökar produktiviteten.

Lind tar i sin uppsats upp en rad förslag med syfte att öka välbefinnandet i arbetslivet. Flera av dem har nämnts ovan. Men frågan kvarstår varför har välbefinnandet i arbetslivet så brett sjunkit trots lysande ekonomisk utveckling?

Är det här en förklaring till att missnöjespolitiker som Trump i USA och Sverigedemokraterna i Sverige haft sådana framgångar?

Regeringens kamp mot negativ stress i arbetslivet, illojal konkurrens på områden som transport och byggeri måste få fortsätta. Tryggheten på jobbet måste ökas.

Detta fordrar att valrörelsen också handlar om hur maktobalansen mellan löntagare och företagare ska ändras.

Fil dr nationalekonom