Underledare Gotlands Folkblad Programmet för USA:s president Donald Trumps Europabesök är rena minfältet. Först Natos toppmöte i Bryssel 11-12 juli, sedan London och Theresa May innan han möter Putin i Helsingfors 16 juli.

Det nordatlantiska samarbetet kommer att ställas på sin spets, och Trump är ingen minröjare. Snarare en idog minutläggare. Det är bäddat för nya konflikter över Atlanten.

USA:s nuvarande president har från första början visat att han inte älskar allianser och gamla vänner. Lojalitet erkänner han bara i betydelsen lojalitet mot honom själv.

Trump blandar friskt handels- och säkerhetsfrågor, utifrån en föreställning om att USA missgynnas av alla multinationella arrangemang. Detta fast de ofta kommit till på USA:s initiativ, och i de flesta fall tjänat – och tjänar – USA:s intressen väl.

USA har naturligtvis rätt att ifrågasätta om alla länder tar sin rimliga andel av kostnaderna för försvaret av det nordatlantiska området.

Men Natosamarbetet håller inte om medlemmarna börjar tvivla på att USA, Natos militära ryggrad, verkligen står bakom alliansens kollektiva försvarsgarantier.

Samtidigt som den politiska klyftan mellan Europa och USA har vidgats, har samarbetet på marken fortsatt. Sanktionerna mot Ryssland har till och med skärpts, och på mötet i Bryssel ska en förstärkning av försvaret av Baltikum och Polen diskuteras.

Försvarsminister James Mattis har visat ökat intresse för Östersjöområdet, vilket försvarsminister Peter Hultqvist (S) skickligt utnyttjat för att främja svenska intressen.

Den relativa stabiliteten kan lätt raseras av ett oberäkneligt uppträdande av Trump på Natomötet, och framför allt i kontakten med Putin.

Trump har en mystisk relation till Ryssland, som utreds av en särskild åklagare. Kanske ser Trump en like på världsscenen i den auktoritäre Putin. Precis som han föll för Nordkoreas diktator Kim Jong-Un.

Frågan är vad Trump tänker ta upp med Putin. Syrien? USA:s politik är oklar och förhandlingspositionen svag.

Ukraina? Det är länge sedan USA visade något intresse för Rysslands faktiska ockupation av östra Ukraina, och Krim tycks man för länge sedan ha gett upp.

Putin vill bli av med sanktionerna, och splittra Europa. Dessbättre begränsas Trumps utrymme för eftergifter av den amerikanska kongressen.

Tills USA tillfrisknat politiskt, och åter kan utöva ett positivt inflytande, är Europa den viktigaste demokratiska kraften i världen.

Det är viktigt att Sverige visar sitt stöd för EU. Men frågan är för viktig för att bli ett slagträ i en illa förberedd debatt med populister.