LEDARE GOTLÄNNINGEN För tre år sedan presenterades den nu i efterhand ökända Decemberöverenskommelsen.

Det visade sig att partiledarna i S, MP, M, C, L, KD hade ägnat julhelgen 2014 åt att fundera ut hur man skulle hindra Sverigedemokraterna att använda Sveriges riksdag som en sandlåda där de genom utpressning skulle fälla varje regering som vägrade dansa efter deras pipa.

Det man kommit överens om var att ledaren för den största partikonstellationen skulle släppas fram som statsminister samt att minoritetsregeringar var garanterade att få igenom sin budget.

Decemberöverenskommelsen skulle gälla till valdagen 2022, men upplöstes formellt redan den 9 oktober 2015, efter att Kristdemokraternas riksting röstade för att lämna den.

Sedan DÖ infördes har den häcklats av många, inte minst av Moderaterna och Kristdemokraterna. Övriga stod lojalt bakom det man kommit överens om. Även om det ganska snart visade sig att överenskommelsen mer blev en tvångströja än en trygghet.

Det är självklart lätt att häckla den otraditionella lösningen på ett parlamentariskt och demokratiskt dilemma.

Men när DÖ inrättades var situationen inte hållbar. I alla fall inte för den som ville ta ansvar för ledningen av Sverige.

Lösningen var inte DÖ, trots att den fortsätter leva i praktiken även om den formellt är död.

Vem som ska regera med vem kommer att bli en återkommande fråga även i denna valrörelse.

Men med ett par partier på gränsen att inte ens komma in i riksdagen, kommer svaren inte att kunna vara särskilt tvärsäkra. Från något håll.

Det man måste sluta göra, också från både höger och vänster, är att sluta låta bli att driva sin politik av rädsla för att SD ska rösta på den.

Att SD röstar på något partis förslag innebär inte att detta parti samarbetar med SD. Nivån i denna retorik är låg och ovärdig.

Att inte lägga någon vikt vid hur SD röstar är ett långt bättre sätt att hindra dem göra kaos än att lova att inte lägga fram egna förslag.

Då kanske också debatten äntligen riktar fokus mot det som är tusen gånger konstigare än DÖ, nämligen SD:s hot att fälla alla regeringar de inte får inflytande i.

Denna utpressning som politisk metod har fått passera alldeles för lättvindigt under mediernas radar.

Istället har allt fokus lagts på hur övriga partier hanterat deras agerande.

Socialdemokraterna har fortsatt att agera som om det vore ett majoritetsparti. Det har varit mycket tal om samarbete och utsträckta händer, men samtidigt har partiet beskrivit de presumtiva samarbetspartierna i ordalag som knappast varit inbjudande.

Förhoppningsvis kan det parlamentariska läget inför årets val tvinga fram den ödmjukhet som varit önskvärd sedan Socialdemokraterna gick från ett 40-procentsparti till den nivå det ligger på i dag.