GOTLÄNNINGEN LIBERAL KOMMENTAR Klassresan börjar i klassrummet, heter det ofta när social rörlighet diskuteras. I själva verket läggs grunderna för att ge alla barn lika livschanser långt tidigare: Med rim och ramsor, i utklädnadslådan och under pysselstunden på förskolan.

Det är lätt att se förskolans betydelse för integrationen. För barn med föräldrar som inte talar svenska hemma, eller där mamman kanske knappt satt sin fot utanför hemmet, blir förskolan ett sätt att tidigt ta steget in i det svenska samhället, lära sig språket, bygga upp ordförrådet och skaffa sig gemensamma kulturella referensramar, från “Krokodilen i bilen” till Alfons Åberg.

Men samma sak gäller barn till föräldrar med andra sociala problem. Många med missbrukande föräldrar kan exempelvis senare i livet vittna om hur förskolan gav dem ett tryggt socialt sammanhang där de fick den uppmärksamhet som saknades hemma.

Eller som moderatledaren Ulf Kristersson sammanfattade saken i sitt jultal: “Förskola handlar om barn, inte om deras föräldrar.”

En förskola med starka pedagogiska inslag kompenserar för föräldrars olika förmåga att stimulera sina barn språkligt och intellektuellt. Risken är annars att en del barn hamnar så långt efter att inte ens en välfungerande grundskola förmår att väga upp de skillnader i kulturellt kapital som följer med hemifrån vid skolstarten.

Välfärdsforskaren Gøsta Esping-Andersen sammanfattade för några år sedan det internationella kunskapsläget och konstaterade att barn från socioekonomiskt sämre förhållanden som gått i förskola klarar sig bättre i skolan och når bättre resultat på Pisa-testerna än dem med motsvarande bakgrund som inte gått i förskola.

En undersökning av svenska elevers resultat på Pisas matematikprov 2014 pekar i samma riktning. Elever som gått förskola fick i genomsnitt 478 poäng, medan de elever som aldrig gått i förskola fick 442 poäng. Skillnaderna blev dessutom ännu större för barn som gått mer än ett år i förskola.

Cirka 95 procent av barnen i åldern 3-5 år går i dag i förskola. Frågan för svenska skolpolitiker är hur man ska kunna nå de resterande fem procenten, som i många fall lär vara bland dem som behöver förskolan mest.

På Liberalernas landsmöte i november antogs därför en motion om att alla barn ska kallas till den allmänna förskolan, det vill säga 15 timmar i veckan, inför höstterminen det år barnet fyller tre år. Det är ett rimligt förslag.

På liknande sätt arbetar redan flera kommuner med många nyanlända eller stora utanförskapsproblem. I samband med skolintroduktionen för nyanlända betonas förskolan som en självklar del av det svenska skolsystemet. I andra fall arbetar man uppsökande när man noterar att det finns treåringar som inte är inskrivna i förskolan.

Kanske är det så enkelt att förskolan är ett av de överlägset bästa verktygen, om vi menar allvar med att barns framtidsutsikter inte ska avgöras av vilka föräldrarna är.