GOTLÄNNINGEN LIBERAL KOMMENTAR Nästa år kommer nära 100 000 nyanlända med uppehållstillstånd att stå utan bostad, enligt Sveriges kommuner och landsting. Bostadsbristen är en briserande bomb med långtgående negativa konsekvenser.

I Jönköping tvingas invandrare bo i en ombyggd bilhall. Standarden är minst sagt usel. Runt 90 personer måste dela på en dusch. De boende plågas av vägglöss, brist på ljudisolering och stank från avloppen. Reportaget i Agenda (29/10) sätter fingret på den kommande valrörelsens kanske största fråga: var ska alla nyanlända bo?

Att vi har bostadsbrist i Sverige är ingen nyhet. Även utan den stora migrationen hade Sverige haft för få billiga lägenheter till ungdomar, studenter och personer som av olika anledningar behöver hjälp med att hitta ett boende. Flyktingvågen gör dock saken ännu värre.

Enligt en sammanställning från länsstyrelserna anser cirka 60 procent av kommunerna att nyanländas behov av bostäder leder till undanträngningseffekter. Det innebär att andra grupper får stå tillbaka eftersom personer med uppehållstillstånd prioriteras. Kommuner har en plikt att under den tvååriga så kallade etableringsfasen erbjuda nyanlända bostäder, vilket har lett till att många kommuner låtit nyanlända gå före i bostadskön.

I Agendas efterföljande debatt mellan bostadsminister Peter Eriksson (MP) och Moderaternas bostadspolitiske talesperson Mats Green framhöll ministern att han inte vill sätta ”grupp mot grupp”. Det är en lovvärd ambition. Men faktum är att det är precis vad kommunerna måste göra, och inget av alternativen är speciellt lockande. Det är orimligt att kvinnor utsatta för våld, funktionsnedsatta och andra i behov av en billig bostad tvingas stå över. Men att de nyanlända invandrarnas enda alternativ är att bosätta sig hos redan trångbodda släktingar är inte heller särskilt önskvärt.

Vad som kommer att ske och vad som redan sker i många kommuner är antagligen en kompromiss, där invandrade barnfamiljer och de svenskar som är i störst behov av hjälp får förtur, medan andra ur båda grupper kommer att få klara sig själva. Att hemlösheten ökar till följd av detta är troligt. De sociala kostnaderna för bostadsbristen är alltså mycket höga. Hemlöshet föder kriminalitet och drogmissbruk.

De akuta problemen som kommunerna har att hantera är svårlösliga. Men långsiktigt finns det möjligheter att mildra de negativa konsekvenserna.

Det behövs billiga bostäder för låginkomsttagare. Sverige bör därför ge upp ambitionen om att alla ska ha råd att bo i alla bostäder. Så kallad ”social housing”, lägenheter med subventionerad hyra för fattiga, är ett alternativ. Likaså måste det bli betydligt billigare att bygga. Regelförenklingar, som begränsade möjligheter att överklaga och något lägre standard, bör införas så snart som möjligt.

Vissa varnar för att ”fattig-Sverige”, med trångboddhet och social misär, är på väg tillbaka. Men det är redan här. Nu handlar det om att göra det bästa av situationen och förhoppningsvis på sikt vända utvecklingen.