Ledare Gotlands Allehanda Lagom till jul får domprost Mats Hermansson en skriftlig varning av domkapitlet. Ett domkapitel som han är vice ordförande i. Biskopen är ordförande.

Andemeningen i det 24-sidiga beslutet är att domprosten sökt konflikt, kritiserat och argumenterat mot biskopen, istället för att göra som det ankommer en domprost. Hermansson borde ha stöttat Sven-Bernhard Fast, men valde att agera tvärt om.

Detta är bara den senaste incidenten i en konflikt som pyrt och ibland flammat upp under flera år.

Artikelbild

| Kraftmätning.

Jag är långt ifrån någon expert på den inomkyrkliga maktordningen, men om det finns någon princip om maktdelning så är det näppeligen mellan biskop och domprost den ska delas. Konflikter handlar inte bara om vem som har rätt. Det har också stor betydelse vem det är som bestämmer. Eller ska bestämma.

Om nu en domprost – i enlighet med vad domkapitlet hävdar – ska vara biskopens högra hand, så är det givetvis en orimlig ordning att denna biskopshand ömsom gisslas av och ömsom örfilar biskopen.

Det finns olika sätt att lösa konflikter. En är att man efter samtal når samsyn. En andra väg är att den ena parten viker ner sig och accepterar den andra partens överordnade roll. En tredje väg är att man konstaterar oöverbryggbara åsiktsskillnader vilket, i ett fall som detta, måste leda till att en av parterna skiljs från sitt ämbete.

I denna konflikt har inget av detta inträffat. Man har valt den fjärde och sämsta vägen. Infekterad samexistens. En böld som lär vara (i dubbel mening) tills dess att biskopen under nästa år får en efterträdare.

Konflikter bör lösas. Ibland är det faktiskt mindre viktigt vilken lösningen är, bara man sätter punkt. Även om man inte behöver vara lika brutal som Matteus femte kapitel, vers 30 föreskriver:

"Och om din högra hand förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kommer till helvetet."