Krönika Gotlands Folkblad Idag kommer du, jag och alla andra troligen att gå in och ut ur en massa samhällsviktiga hus. Det vimlar av skolbyggnader, för där måste alla barn få plats. Det byggs hus till förskolor, för där har också alla barn rätt att få plats. Det byggs sjukhus, kontorshus, varuhus, stationshus, kulturhus, kommunhus och industrihus. Det asfalteras, byggs vägar och tågspår. Tillväxten måste husera någonstans liksom vården, skolan och omsorgen.

När barn föds registreras de och det funkar bra när de ska börja skolan, ingen blir överraskad när det är dags för dem att börja i ettan. Inga barn behöver sitta två i samma bänk, köpa en bänk svart eller hyra en bänk i andrahand.

Vi har mängder av lagar som tvingar kommuner och landsting att ta ansvar och se till att grundläggande samhällsfunktioner fungerar. Socialstyrelsen, skolinspektionen och andra kontrollorgan drar ut på jakt efter missförhållanden. Lever kommunerna inte upp till sina skyldigheter kan man gå till domstol och få sin sak prövad.

Men när det gäller möjligheterna att få en bostad då har vi bara grundlagen att luta oss mot. Grundlagen är visserligen den främste av lagar och något av en kronjuvel i lagboken. Men att luta sig mot grundlagen är som att luta sig mot en tyllgardin.

I Regeringsformens 2 kap § 1 står det visserligen att det ” åligger det allmänna att trygga rätten till bostad”.

Men vad hjälper det när bostadsbristen är skriande och rätten till en bostad är långtifrån tryggad. Det hjälper inte heller att det finns en lag om att kommunen har ett bostadsförsörjningsansvar.

Nu är det återigen högtryck på förlossningsklinikerna. Den förra babyboomen, barn födda 1989-1993, har varit bostadssökande länge och blir nu i rasande tempo själva föräldrar.

Babyboomens barn och deras syskon är fler än vi 40-talister och när de i sin tur får barn då blir det många bostadssökande. Så nu registreras en stor mängd nyfödda och man kan räkna ut hur många det är som behöver någonstans att bo om sisådär 20 år.

Det går förstås inte att veta exakt var de vill slå sig ner men urbaniseringen har pågått i årtionden så förmodligen är de flesta uppväxta och kommer att fortsätta bo i relativt stora städer.

Att få en egen bostad med förstahandskontrakt när man är ung och vuxen är få förunnat. Det är lika stor sannolikhet som att få en storvinst i Postkodslotteriet. Om man inte har tur att ha föräldrar som är stadda i kassa förstås.

Så varför inte komplettera regeringsformen med en ny paragraf. §2 a ”det åligger det allmänna att tänka långsiktigt”.