GOTLÄNNINGEN LIBERAL KOMMENTAR När Ulf Kristersson valdes till Moderaternas partiledare lovade han att bidra till att göra svensk politik mer vuxen. Bort med förenklade anklagelser och budskap. In med resonerande samtal. Det är mycket “å ena sidan, å andra sidan”.

Kristersson låter helt enkelt som folkpartiledare brukade göra förr. Skillnaden är att hans ton går hem bland väljarna.

Sedan Kristersson tillträdde har hans popularitetssiffror legat högt. I DN/Ipsos nya undersökning är Kristersson nu den partiledare som har högst förtroende bland allmänheten. Han är dessutom den partiledare som lägst antal människor misstror. Likaså har Moderaternas väljarstöd ökat. I twittrandets tidevarv längtar människor efter en politiker som inser att svåröverskådliga samhällsproblem bäst beskrivs med fler än två meningar. Kristersson förtjänar beröm för sina uppmaningar att göra den politiska debatten mer eftertänksam.

Det finns dock en baksida: Den som vill utveckla och förklara uppfattas lätt som en besserwisser. På grund av sådana tendenser fick folkpartiledaren Bengt Westerberg smeknamnet “Vet Bästerberg”. Gränsen mellan intellektuellt ödmjuk och intellektuellt arrogant är hårfin. Till skillnad från Westerberg lyckas Kristersson oftast balansera på rätt sida, även om också han ibland kan låta plågsamt pretentiös.

Kristersson kan också konsten att vara avvägd utan att uppfattas som otydlig. För alla folkpartiledare innan Jan Björklund har just otydlighet varit ett stort problem. Folkpartister har kritiserat politiska motståndare åt både höger och vänster, utan att deras eget mittenalternativ haft särskilt skarpa konturer. Internt i partiet har man länge sagt sig vilja komma bort från vagheten. Trots att Liberalerna numera leds av en man som vet hur man pekar med hela handen, framstår L:s politiska projekt som allt mer diffust. Det är helt enkelt förvirrande att både vilja ha fler pappamånader och ett starkare försvar, tillåta rökning på uteserveringar men behålla Systembolaget, sänka marginalskatten och samtidigt lägga mer pengar på handikappstöd.

Om sanningen ska fram är Moderaterna egentligen inte särskilt mycket tydligare. Visst läggs det fram klassiska moderata förslag som bidragstak, fler poliser och minskad invandring. Samtidigt struntar M i kärnväljargruppen företagare och medel- och höginkomsttagare. Kristersson vill fortsätta sänka skatten för dem med lägre inkomster men intar ett avvaktande förhållningssätt till Sveriges skyhöga marginalskatter. Hur tydligt är det egentligen att utbildning och arbete ska löna sig? Svenska Moderaterna är förmodligen det enda icke socialdemokratiska statsbärande partiet i västvärlden som säger ja till skattesatser på långt över 50 procent, vilka dessutom är skadliga för ekonomin.

Ändå är det Björklund och inte Kristersson som misstänkliggörs för att vara smygsosse. Det är kanske inte helt rättvist. Men verkligheten är att spelplanen tycks ha ändrats. Mellanmjölkspolitik är inte längre ute. Och det är M, inte L, som drar nytta av att människor vill rösta på en resonerande mittenpolitiker. Ulf Kristersson är helt enkelt bäst på att vara folkpartist.