Gotlands Allehanda Alternative für Deutschland utmanar inte bara de etablerade partierna – partiet utmanar också den tyska historieskrivningen och det tyska historiemedvetandet. Och när partiet nu tar plats i förbundsdagen, en ”resonanslåda för samhälleliga konflikter” som partiets gruppledare Alexander Gauland har uttryckt det, lär ifrågasättandet av etablerade sanningar tillta.

Hur laddade de historiska frågorna är noteras inte alltid i omvärlden. Men AfD-företrädare har uttryckligen förordat en total förändring av förhållandet till historien. En av dem, Björn Höcke talade om en 180 graders omsvängning av minnespolitiken, bort från det ”förlamande” försök att komma till rätta med historien som har pågått sedan andra världskrigets slut. I samma tal i juni beskrev han förintelsemonumentet i Berlin som ett ”skammens minnesmärke”, en till synes avsiktligt oklar formulering.

Höckes uttalanden väckte stor uppmärksamhet och oro, men har följts av fler. Jens Maier, som nu har blivit invald i förbundsdagen, har sagt att måste bli ett slut på den tyska ”skuldkulten” - ett begrepp som även den andra gruppledaren i förbundsdagen, den i övrigt som måttfull ansedde Alice Weidel, har använt.

Också Gauland har förordat en historiepolitisk omsvängning – inget annat folk har kämpat så mycket med sin historia som det tyska, har han sagt, och nu har tyskar därför också en rätt att känna stolthet över de tyska soldaternas ”prestationer” under två världskrig. ”Man får inte längre hålla dessa tolv år emot oss. De har inte längre något med vår identitet att göra. Och detta säger vi nu. Därför har vi också rätten att ta tillbaka inte bara vårt land utan också vår historia”, sa Gauland.

Hur detta återtagande ska gå till i praktiken, i lagstiftning och finansiering, är kanske svårare att se. Men en indikation finns möjligen i Baden-Württemberg, där AfD verkade för att introduktionen av nyanlända skulle syfta till ”en positiv bild av Tyskland” och att därför inga utflykter till platser förknippade med Tredje riket skulle anordnas. AfD föreslog också att delstatens stöd till ett minnesmärke i Frankrike dit judiska invånare hade deporterats skulle dras in.

Men frågan är ändå om inte tabubrottet är det väsentliga ur AfD:s perspektiv. ”Åsikter som hittills bara har tänkts eller yttrats i hemlighet, har nu kommit upp på den politiska arenan”, som tidningen Die Welt skriver. Tabubrottet i sig bevisar att Alternative für Deutschland verkligen är ett alternativ, en kraft som liksom Donald Trump i USA säger exakt vad den vill och inte låter sig hindras av politisk korrekthet.

Och det fungerar – uttalanden som förut hade varit avskräckande är det, att döma av valresultatet, inte längre.

Alternative für Deutschland gick till val på att omskapa det tyska förhållandet till historien, att gå från att fokusera på förbrytelser till att lyfta fram ”positiva, identitetsskapande” aspekter, och blev tredje största parti. Begrepp som missnöjesparti och proteströstande fångar inte riktigt in den radikala omorientering som AfD nu kommer att driva i förbundsdagen.