Under Rania Katafs promenader i Damaskus ser hon ofta andra kvinnor som är ute på egen hand. Kaféer som tidigare var fyllda av män har fått ge plats för kvinnor, som i allt större utsträckning syns bakom ratten på vältrafikerade gator. För tio år sedan såg det inte alls ut så.

Unga män har lämnat oss, för att strida eller undgå armétjänstgöring. Många har också dödats. En sak som det här fruktansvärda kriget har lett till är att kvinnor har fått en starkare ställning, som under andra världskriget då de fick ta männens plats, säger 32-åriga Kataf till TT i telefon från Damaskus.

Sju svåra år

Artikelbild

| Av säkerhetsskäl vill 21-åriga Hiba Najib vare sig ställa upp med sitt riktiga namn eller på en bild. Hon bor i Binnish i Idlibprovinsen. Bilden är tagen efter flygbombningar mot staden 2013.

Själv kan hon inte tänka sig att vara någon annanstans, trots att den brinnande frontlinjen vid Ghouta, det rebellkontrollerade område som börjar i Damaskus östra förorter, gör sig ständigt påmind – även i hennes stadsdel som ses som relativt säker.

Vi ser inte kriget, men hör det hela tiden. Ghouta brukade vara en del av Damaskus och vi oroar oss för varandra. Människor dödas på båda sidor, det måste få ett slut, säger hon.
Det har varit sju svåra år. Men om jag skulle fly, vad skulle hända då? Precis som många andra kvinnor känner jag ett stort ansvar för mitt land.

En effekt av de demografiska förändringar som ofta följer på krig är att det har blivit svårare att bilda familj. Kataf är singel, men säger att bröllop inte är normen på samma sätt som tidigare.

Artikelbild

| Rania Kataf bor i Syriens huvudstad Damaskus.

Andra saker är viktigare för kvinnor nu, som arbete och högre utbildning. Även på mer konservativa platser i landet tvingas familjer av ekonomiska skäl acceptera att deras döttrar tar mer ansvar, säger hon.
Vi vill inte bara vara de där svaga kvinnorna som inte kan skaffa familj. Trist bara att det behövde bli krig för att vi skulle kunna bevisa att vi har lika mycket att ge som män.

Studier bland bomber

I en annan del av Syrien – i Binnish i den oppositionskontrollerade Idlibprovinsen – kämpar 21-åriga Hiba Najib för sin framtid. Trots att hennes prov en gång avbröts av att ett bombflyg släppte sin explosiva last i närheten tar hon sig till universitet för att studera engelsk litteratur.

"Det är helt normalt att höra bomber under lektionerna. Jag är rädd, men fortsätter att studera eftersom jag tror att kunskap och utbildning är det mest effektiva sättet att förändra samhället", berättar Najib, som inte vill uppge sitt riktiga namn, i ett meddelande till TT.

Under många år var politik ett allt för riskabelt samtalsämne för många syrier. Men när protesterna spred sig den där våren för sju år sedan tändes ett hopp om förändring. Trots att Najib bara var 14 år deltog hon i demonstrationerna mot Bashar al-Assad. Det kom att förändra hennes liv.

"Plötsligt trodde jag att vi skulle kunna leva i ett samhälle präglat av frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter. Det fanns optimism, tidigare var alla för rädda för regimen för att protestera" skriver hon.

Svårt liv

Men tiden gick och Najib började inse att protesterna inte skulle få samma snabba slut som i Tunisien. Hennes farbror dödades och livet blev mycket svårare än vad hon hade kunnat föreställa sig.

Nu lever hon i ett område som bombas trots att det är en så kallad nedtrappningszon. Här tänker hon stanna, även om systerns tårar ibland kan få henne att vackla. Men framtiden är svår att tänka på.

"Jag kan inte drömma längre, allt är så oklart. Men jag tror inte att kriget kommer att ta slut på länge."