Krönika
Det har larmats en del de senaste åren. Barn rör inte på sig och blir allt tjockare. De sitter böjda över skärmar dagarna i ända och får gamnacke, koncentrationsproblem och hämmad språkutveckling. Lägg därtill de usla resultaten i PISA-undersökningen och vi har en generation i fritt fall.
Det senaste larmet handlar om ungas läsning. Enligt Statens medieråd har andelen tonåringar som läser på fritiden halverats sedan 2012, från 20% till 11%. Och då var ju 20% ärligt talat inte särskilt mycket att skryta med. Den största dippen i statistiken sker när barnen är nio och de vuxna slutar läsa högt. När bokslukaråldern borde ha kickat in. Men det gör den alltså inte längre.
Att ett barn läser eller lyssnar på text är inget fenomen som uppstår av sig självt. Föräldrar, pedagoger, bibliotekarier och andra vuxna kan välja att anstränga sig för att barnet ska vilja läsa. För man måste vilja läsa för att bli en läsare. Man måste tycka att det är spännande. Först då kan en bok ha en chans att konkurrera ut en mobiltelefon.
För att ett barn ska vilja läsa måste det se människor omkring sig som läser. Föräldrar som sitter djupt försjunkna i böcker och tidningar. Människor som halar upp en pocketbok på bussen. Vuxna som tar initiativ till högläsning – inte för att de känner sig tvungna, utan för att de vill.
Nu blev det lite jobbigt, för du brukar väl snarare hala upp telefonen på bussen. Det gör vi allihop. Men om barn aldrig ser vuxna läsa, varför ska de själva vända uppmärksamheten från lättillgängliga telefoner och paddor till kritvita pappersblad fulla med krumelurer?
För det är inte lätt att läsa böcker, det ska gudarna veta. Det finns ett inbyggt motstånd. Det är krångligt och det tar tid och hjärnan måste skapa sina egna bilder. Själva berättelsen sker inne i ditt eget huvud.
Så vad gör man om man har ett barn som inte vill läsa? Man går till biblioteket. Man lär sig genrer och författare för att kunna hjälpa sitt barn att välja. Man lånar hem bok efter bok, läser upp baksidestexten, man googlar, man visar filmen, man säljer in dem helt enkelt. Man säljer som värsta dammsugarförsäljaren för att man vet vad det är att läsa. Man vet vad det gör inne i skallen på en. Berättelserna som sprakar och gnistrar därinne.
Och ärligt talat finns det inget barn som inte vill läsa. De har bara inte fattat poängen än. Och det, mina vänner, är bara de vuxnas fel.