Ojnareskogen är en både liten och stor fråga. Ytan är globalt sett liten. Vi har redan många skyddade områden på vår ö, och om man väljer att se det som att området ska sparas för ett fåtal att åka och titta på, då är det ett lyxproblem. Även vattenfrågan skulle man kunna betrakta som ett lyxproblem, det finns inte många i världen som har tillgång till ett absolut rent, naturligt vatten. Den lilla håriga dolkstekeln, hur viktig är den egentligen? Är den inte lite lyxig den också?
Jo, visst är den det. Det är där som Ojnareskogen blir en stor fråga. Vi i Sverige och hela västvärlden är oerhört rika. Visst finns det även här människor utan tak över huvudet och mat för dagen, men för de flesta som anses vara fattiga handlar det snarare om att inte komma upp till den nivå av levnadsstandard som av de flesta andra - med media i spetsen - anses vara normal. Denna gräns för det normala justeras hela tiden uppåt, och det är svårt att stanna upp och reflektera över tillvarons verkliga behov och värden. Vad är egentligen lyx?
Vi är mycket miljömedvetna i globala frågor, till exempel när det gäller att skydda regnskogen. Där handlar många av jobben bokstavligen om mat på bordet för verkligt fattiga människor i länder utan bidragssystem och skyddsnät, och det är därför mycket svårt att sätta stopp för skövlingen. Många västerländska organisationer, bland annat svenska Viskogen, arbetar med att hjälpa dessa människor till en mer långsiktigt hållbar försörjning. Många privatpersoner lämnar bidrag.
Här på hemmaplan har vi i Sverige både råd och möjlighet att satsa på hållbar sysselsättning istället för att skjuta våra problem på framtiden. Vi har råd och möjlighet att skydda Ojnareskogen och alla andra mer eller mindre skyddsvärda områden i vårt land, precis som vi önskar att andra ska göra i sina länder. Det är en viktig principfråga, ett livsstilsval och en form av lyx som vi måste välja att satsa på.