och reaktionerna på "landshövdingeskandalen" på Gotland spretar åt alla håll. Det verkar som om alla kan ta det inträffade som bevis för att just deras bild av verkligheten är den sanna. Antingen den handlar om att myndigheterna är för generösa mot vissa entreprenörer eller att de systematiskt motarbetar desamma.
En mycket allvarlig del i de kommentarer som fälls är kritiken av hela ursprunget till avslöjandet, den enskilde tjänstemannen på länsstyrelsen som spelade in ett samtal om hur länsstyrelsen ska arbeta för att bemöta krisen på Gotland, och senare lämnade över inspelningen till Radio Gotland.
Senast i går framfördes hård kritik av tjänstemannens agerande på denna sida av både centerns ordförande på Gotland, Björn Larsson, och fullmäktigeledamoten Ola Lindvall, också centern.

så hårt kritiserar denna tjänstemans agerande ifrågasätter man samtidigt den grundlagsstadgade meddelarfriheten. Som en konsekvens av detta resonemang kan man också tolka det som att kritikerna anser att det hade varit bättre om vi inget fått veta, att allt skulle fortsätta som vanligt.
Varken Björn Larsson eller Ola Lindvall har något att säga om själva innehållet på inspelningen, att landshövdingen uttalar den sensationella uppfattningen att hon inte anser att alla är lika inför lagen. Att hon när inspelningen blir offentlig inte förklarar hur hon menar eller sammanhanget utan bara säger att hon står för det hon har sagt och att det enda hon ångrar är att det blev dokumenterat i en ljudupptagning.
När Björn Larsson och Ola Lindvall konstaterat att det är tjänstemannen som är boven dramat går de över till att kritisera medierna för deras rapportering. Ola Lindvall menar att medier inte ska rapportera om något där de inte har hela faktaunderlaget och sammanhanget klart för sig. Samtidigt som han anser det förkastligt att tjänstemän utnyttjar sin rätt att prata med journalister om hur det ligger till.

ska medier bara lita till pressmeddelanden och officiella utskick från den högsta ledningen? Vilket i detta sammanhang blir lite svårt när den högsta ledningen går under jorden.
Ola Lindvall frågar sig också vilken policy media har: "Är det bara hemliga inspelningar från myndigheter som länsstyrelse och kommun som anses OK att använda eller gäller det även organisationer och företag?".
Nu finns det en enorm skillnad mellan länsstyrelse, kommun och privata företag och organisationer. Meddelarskyddet gäller offentlig verksamhet och av den enkla anledningen att denna verksamhet utförs på vårt, skattebetalarnas och medborgarnas, uppdrag. Det är där lojaliteten ska ligga, att man varnar när myndigheten avviker från lag och ordning.

på Marianne Samuelsson när hon säger att hon upplever att hon blev förd i en fälla. Att hon blev provocerad och i affekt sa saker som, tagna ur sitt sammanhang, är både stötande och klandervärda. Men hon har också haft alla möjligheter att förklara vad som egentligen menades, något som hon också, i efterhand, försökt att göra. Men hon valde att försvara sitt uttalande och istället anklaga tjänstemannen för illojalitet och att ha en "egen politisk agenda".
Det var inte den enskilde tjänstemannen, eller medierna, som fällde landshövdingen, det var hon själv.

också helt övertygad om att det finns saker som inte kommer fram som ger en annan bild av vad som hänt, att det inte är så svart och vitt. Konflikten på länsstyrelsen ligger med all sannolikhet inte bara på den avgående landshövdingen. Men för att få den verkliga bilden krävs öppenhet och information till allmänheten, inte tystnad och ifrågasättande av demokratiska rättigheter.