Självklart hade det inte varit med flit. Jag är inte självmordsbenägen. Eller, jag var inte. Det hade varit halare än jag trott bara och jag halkade och ramlade ner. En sekund senare hade jag stått bredvid. Jag kunde titta ner på min egen kropp. Den såg fruktansvärd ut. Jag hade ramlat rakt ner på klipporna. Det hade inte funnits en chans att jag överlevt det fallet.
Och nu då? Jag var ju bevisligen död. Hur skulle jag annars kunna titta på min orörliga kropp som låg bruten och böjd i en konstig vinkel. Jag hoppades bara att det inte skulle vara min lillasyster som hittade mig. Jag satte mig ner och väntade. Efter ett tag gick en medelålders man förbi platsen där jag fallit. Han fick syn på min kropp. Jag tittade på under tystnad medan en ambulans kom och hämtade mig men jag visste ju att det redan var för sent för dem att göra något.
Jag valde att inte följa med ambulansen. Vad skulle jag göra där? Se mina föräldrar och min syster sitta och gråta? Nej, det ville jag inte. I stället reste jag mig för att gå. Men så fort jag tog ett steg blev allt vitt. I nästa ögonblick steg jag ut på en kullerstensgata. Jag såg mig omkring på de gamla husen och gatorna. Det dröjde en liten stund innan jag förstod var jag var. Jag var i Visby innerstad. Men alldeles nyss hade jag ju varit nere vid strandpromenaden? Och jag visste inte ens vad jag var för något. Jag var död. Men kom man inte till himlen då? Eller helvetet? Varför var jag kvar i Visby?

Det verkade inte som att någon kunde se mig, i så fall hade ju någon försökt prata med mig när de hämtade min kropp. Jag gick långsamt längs gatan. Plötsligt tyckte jag att jag såg något i ögonvrån. Men när jag vände mig om var det inget där förutom skuggorna. Jag fortsatte att gå och det dröjde inte länge innan jag märkte att skuggorna rörde på sig.
De blev tydligare och tydligare och grå skepnader började framträda runt omkring mig. De gick bara omkring, precis som jag. Inga pratade med varandra och alla såg likadana ut. Jag kunde inte riktigt urskilja deras ansikten. De blev fler och fler och jag började bli rädd på allvar nu. Var var jag någonstans egentligen?!
Plötsligt kände jag något kallt och fuktigt som dimma omsluta mig. Känslan var borta efter några sekunder och när jag vände mig om såg jag en av skuggvarelserna. Jag hade gått rakt igenom den. Jag huttrade och försökte att undvika att gå igenom en till.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen utan fortsatte bara att gå längs gatorna och gränderna som utgjorde det gamla Visby. Jag tittade upp mot himlen. Den var lika grå som varelserna runt omkring mig. Det såg inte ut som moln utan bara som om någon hade tvättat bort all färg från himlen. Jag kunde inte se solen, men inte heller månen eller några stjärnor. Det var varken dag eller natt i denna gråa skugga av staden som jag känt sedan barnsben.
Jag kunde inte känna något. Ingen vind, inga lukter, ingenting. Och överallt denna tystnad. Jag hörde inte ens mina egna fotsteg. Det hördes ingen fågelsång, inga skratt och inga steg. Överallt var det tyst, grått och ensamt. Eller, jag var ju inte ensam. Överallt gick skuggorna omkring. Men jag hade lika gärna kunnat vara alldeles ensam på gatorna.

Jag måste ha gått i timmar. Men jag kunde inte märka av att tiden gick här. Ingenting förändrades. Jag vet inte när jag kom till insikt om att jag var fast här. Och jag visste inte för hur länge. Om det här var dödsriket så var det definitivt helvetet.
Jag stannade upp, vände ansiktet mot himlen och skrek rakt ut. Men det kom inte ett ljud från mina läppar. Jag sjönk ner på gatan, jag brydde mig inte längre om ifall någon gick igenom mig. Men jag kunde inte gråta, trots att jag ville. Jag hade en känsla av att jag inte skulle kunna skratta heller. Men å andra sidan kunde jag inte komma på någon anledning till att skratta.
Om det här var döden, varför begick då folk självmord? För att komma till en plats som var ännu värre? För ingenting kunde vara värre än det här.
Jag satt kvar på marken länge. Jag blev inte trött och jag fick inte ont av att sitta på kullerstenen heller. Det kan ha gått flera dagar, jag hade ingen aning.
"Jag vill bara dö!" tänkte jag och sen hade jag nästan lust att skratta åt mig själv. Jag var redan död. Men hur tar man sig då härifrån? Eller var jag fast här i evigheters evighet?

Efter ett tag reste jag mig sakta upp och började gå igen. Jag gick bara utan tänka på vart. Plötsligt befann jag mig vid Österport. Stora massiva järnportar blockerade vägen ut till Östercentrum. Jag svor för mig själv, det tjänade ändå inget till att försöka ge ifrån sig något ljud här. Jag kunde alltså inte ta mig ut från mitt helvete.
Jag fortsatte att gå. Jag brydde mig inte längre om någonting. På ett sätt var det skönt att slippa känna något. Men samtidigt kunde jag inte bli glad.
Jag fortsatte min vandring i staden och efter en stund kom jag ut på berget ovanför domkyrkan. Och en känsla av glädje och lättnad sköljde över mig. När jag tittade ner mot kyrkogården såg jag varför. Ut ur kyrkdörren strömmade ljus. Äntligen var det något som bröt mot den här gråa världen.
Jag gick så fort jag kunde nerför den branta trappan och fram mot portarna. Det var så ljust att jag inte kunde se något, så jag blundade medan jag fortsatte att gå rakt fram. Och efter en stund kände jag inte marken under mig längre. Då stannade jag och öppnade ögonen. Men jag kunde inte se något, allt var bara vitt.
I nästa sekund brände det som om hela min kropp var satt i brand. Jag försökte skrika av smärta men elden var redan borta och kyla, lika intensiv som hettan, ersatte den. Kylan försvann och det kändes som att jag skulle kvävas. Det varade bara några sekunder och sen kändes det som att tusentals nålar stacks in i min hud. Jag försökte skrika igen men det hördes fortfarande ingenting. Sedan var plötsligt allt borta. Ljuset, smärtan och tomheten.
Jag var lycklig. Jag tittade runt omkring mig på den vackraste platsen som jag någonsin sett. Och jag visste att jag var fri.