Saker och ting ofta har flera sidor. Det är sällan så enkelt som att en stor och viktig fråga endast är svart eller vit, den är snarare både och. Samtidigt. Därmed finns det ofta anledning att debattera viktiga samhällsfrågor och belysa dem ur olika vinklar.
Sverige är ett land där det verkligen debatteras, analyseras och diskuteras. I radio, tv, tidningar. I paneler, morgonsoffor och debattprogram studsar åsikterna fram och tillbaka i en välkoreograferad dans. För det är ganska sällan det tas några rejäla snedsteg i den svenska åsiktshambon. Man håller sig oftast inom pk-ramarna (pk = politiskt korrekt) och gör inte så många piruetter utanför dem.

Alldeles egna, nytänkta, starka, ovanliga och välgrundade tankar och åsikter når inte så ofta ut i det svenska medie- och politikerstyrda samhället. Bland annat för att man ska "vara någon" (ha varit med i en dokusåpa, ha en modeblogg, vara politiker, skådespelare, artist) för att få komma till tals. Annat än i Ring P1. Där, däremot, kommer annars sällan hörda åsikter och meningar nästan rakt ut i etern (via en telefonsluss). Men innan de hinner valsa alltför mycket utanför pk-arenan avbryts de oftast mer eller mindre bryskt av en överforcerad programledare.

Jag frågade en god vän om han anser att det råder åsikts- och yttrandefrihet i Sverige. Han behövde inte tänka många sekunder innan han sa: "Bara om yttrandet är pk, annars tveksamt. Man straffas inte av lagen men man får ligga i icke pk-stupstocken".

En annan person, en finlandssvensk man, berättar att han under några år då han bodde i Sverige, upplevde yttrandefriheten som tämligen begränsad, praktiskt sett: "Friheten betonas - man får säga vad man vill - men samtidigt betonas att man får stå sitt kast om man säger vad man vill. Och ofta är det kastet övermänskligt att stå om man yttrar något som inte är politiskt korrekt eller avviker från det som överheten stipulerat.
Vi hade kontakt med MVC och BVC under våra år i Sverige. Där lärde man ut det rätta sättet att ta hand om barn. Att ifrågasätta något av det de sade kunde få allvarliga konsekvenser. Till exempel var det ett stort problem att våra barn åt gröt och inte välling - givetvis struntade vi i att sköterskan tvunget skulle få oss att anpassa oss till det svenska systemet."

Medan jag skriver detta droppar ett mejl in från Timbro Medieinstitut. Det är en inbjudan till ett kommande lunchseminarium med rubriken "Var förs samhällsdebatten?". Det ska bland annat handla om ifall nätet kan ersätta de gamla redaktionerna (ledarsidor, kultursidor etcetera) och hur det kommer att se ut i framtiden. Intressanta frågor. Men lika intressant skulle det vara att också diskutera under rubriken "Hur förs samhällsdebatten?" Om varför vi inte har faktisk åsikts- och yttrandefrihet i Sverige, varför den friheten existerar mest på papperet.

På ett viktigt område fungerar friheten dock bra: rätten att i demonstrationer fritt framföra sina åsikter. Det påminde mig Jenny om, som jobbar på ett av mina favoritfik på Söder i Stockholm där det råder frihet att sitta med sin dator, en kopp kaffe och en macka så länge man vill (om det inte blir fullt, förstås). Och visst är det så: i kollektivets namn, i grupp, som en av många som tycker lika kan vi gå ut med plakat som säger - nästan - vad som helst. Vackert så. Men det vore bra om vi alla kunde enas under parollen: "Reclaim åsikts- och yttrandefriheten i hela samhället!"