I vissa avseenden kan en ödekyrka vara mer fantasieggande och intressant än en i bruk varande kyrkobyggnad.
En välmotiverad undring inför en kyrkoruin är ju denna: Varför gick det så här?
En av ödekyrkorna att fundera kring på ön finns i Elinghem.

Funderat och forskat kring kyrkan och socknen har historikern Dick Wase gjort och han har nu gett ut ett litet häfte i vilket han berättar om socknen och kyrkan.
Det finns en speciell förklaring till Wases intresse för just Elinghem. Hans farmor utackorderas nämligen i unga år av sin far i Stockholm efter det att lungsoten drabbat familjen och hon hamnade då hos "Rättar-Mor" vid Austers i Hangvar. Författaren har tillbringat en stor del av sina barndoms somrar i trakterna kring ödekyrkan och kallar den lilla skriften (20 A5-sidor) en kärleksförklaring till Elinghemsbygden.
Sin farmor hann Dick Wase aldrig träffa, men hans far har upprätthållit kontakten med Elinghemsbygden.
Dick Wase beskriver bygden som tämligen fattig. Exempelvis hade man aldrig råd att bygga ett torn på kyrkan.
Så länge skattetrycket var lågt, det vill säga före 1412, så led man ingen nöd. Men sedan blev det kärvare tider under styresmän som visste väl hur man skulle utarma bönder och roffa åt sig.

Troligen var det fattigdomen som gjorde att man inte hade råd att underhålla kyrkan. Det har spekulerats om att ett brand skulle ha inträffat, men det finns inga spår efter en sådan. Det har i historiska dokument talats om att kyrkan var "nederfallen" och det är förmodligen det riktiga. Detta har skett före 1601.
Efter detta kom Elinghems församlingsbor att tillhöra Hangvars församling, så som det var tänkt en gång 365 år tidigare.
Tanken var att detta skulle gälla som ett provisorium till dess att kyrkan återuppbyggdes, men någon återuppbyggnad blev det ju aldrig.