Den första oktober stod ett fyrtiotal personer hand i hand i ring på Östercentrum för att visa sitt stöd till Hasebullah Fateh. Samma dag tvångsutvisas han från förvaret i Märsta till Afghanistan.
– Jag känner mig bara väldigt ledsen. Varför ska man skicka ut fungerande människor som bidrar till samhället. Jag förstår inte det, sa Ylva Liljeholm, som Hasebullah bodde hos.
I augusti skulle Hasebullah ha börjat andra året på naturvetenskapsprogrammet. Nu har drygt två veckor gått sedan han lämnades i ett land där han inte känner någon, och där han inte satt sin fot sedan han var ett litet barn.
Tidningen Etc har följt Hasebullah på plats i staden Charikar, där han just nu bor på ett vandrarhem. Han berättar för reportern att han har ont i huvudet hela tiden, att han inte kan sova om nätterna och att han sällan äter riktig mat.
– Jag försöker äta någonting så att jag inte ska dö, men inte mycket, säger han till Etc.
Charikar är inte samma stad som den en gång var när Hasebullah växte upp. Han minns berget och körsbärsträden, men i dag är det en stad i skräck. Häromdagen blev Hasebullah beskjuten, berättar han för Etc:
– Jag ser framför mig att det kommer en motorcykel med två män med huva. En av dem kör, den andra drar en kalasjnikov rakt emot mig. Den skjuter, bang, bang, bang. Fem sex stycken. Mina öron tjöt.
Skotten träffade inte Hasebullah – men de träffade en annan man, några meter ifrån honom.
– Han ramlade på marken. Blodet rann, fy fan det var så hemskt. Jag blev jätterädd, säger Hasebullah och fortsätter:
– Jag har aldrig varit så rädd. Den känslan. Jag bara sprang. Jag har aldrig känt något liknande på samma sätt, men det påminde om talibanerna, kriget i Kunduz där jag splittrades från min familj, allt blod. Det var så hemskt. Jag kunde inte tänka, bara att jag måste gömma mig.
Kvar i Sverige finns vänner, hans gotländska familj och flickvännen Signe.
– Det känns jättesorgligt. De är det jag har i mitt liv. De jag litar på, de som känner mig. De är mina nära och kära, säger han.
Samtidigt som explosionerna avlöser varandra i Afghanistan rapporterar vänner om vardagen på Gotland.
– Min klasskompis sa att det är svårare i skolan nu, det är tufft med fysiken. Han sa också att det är tomt utan mig. Jag saknar honom jättemycket.