Romateatern kan se sommaren an med tillförsikt: Premiären i onsdags på Trettondagsafton formades som så många gånger förr i ruinen till en storartad succé som på friluftsteatermanér, kryddades en aning av myggsurr och prasslet från godispåsar efter pausen.
William Shakespeares "Twelfth Night" har omsatts till teater i lättgillad stil, som det brukar heta i vinrecensioner.
Så det är bara att korka upp, sitta ner och ta för sig.
Man måste inte fördjupa sig i hur rollgestalterna är släkt med varandra eller vilka förväxlingar och missförstånd som rör om i och bygger upp handlingen.
Det går lika bra att bara ta till sig spelets yta och skratta med, lika väl som man självklart kan se andra, djupare dimensioner i dramat.
Nästan hela ensemblen spelade ut med full kraft, blott enstaka partier röjde premiärnervositet. Men så får det förstås vara en afton som denna. Och den som till äventyrs inte var på premiären kan ju vänta några veckor och välja en av de sista föreställningarna. Det brukar vara så konnässörerna gör sitt val. När skymningen kommer tidigare och tornseglarna skriande snuddar läktaren på sin jakt efter kvällens sista insekt. När ljussättningen kommer till sin fulla rätt och skådespelarna därtill blivit så varma i kläderna att spelet når oanade höjder.
Premiärkvällen avslöjade också vilka som kommer att bli publikens favoriter i sommar. För det spelar ingen roll vilka storartade prestationer (Sanna Ingermaa Nilsson, Michael Segerström) som görs på den alltid lika förtrollande scenen i ruinen.
Det är när Ulf Brunnberg utbrister ett "faaan, alltså" som de spontana applåderna och skratten avslöjar att publiken i högsta grad är vid liv.
Och när Ulf Brunnberg som den fjantige adelsmannen Andreas Blek af Nosen därtill i maskopi med Johan Wahlström (som Tobias Rapp) svär ännu mer och spelar ännu fullare och tokigare har de publiken i ett fast grepp. Det kan räcka med en blick från en av herrarna, så rullar skrattvågen genom publikum och även den som inte till vardags är nördigt förtjust i 1600-talspjäser, upptäcker att Shakespeare kan vara riktigt rolig och underhållande. I synnerhet efter bearbetning och iscensättning signerad regissören Thomas Segerström.
Möjligen hade några partier kunnat bli lite rappare.
Men det är väl sådant som, i kontrast till de kvickaste scenerna, kallas dynamik och som bygger upp hela föreställningen.
Brunnberg har förresten sagt i en intervju i tidningen Barometern: "Han var en bökig krumelur att skapa. Kroppsspråket, gången, hans verbala nonsens..."
Det kunde platsa på Andreas Blek, men då uttalade han sig om en annan känd Brunnberggestaltning, Vanheden i Jönssonligan! Stackars Brunnberg, han kommer aldrig att separera från Vanheden. Inte ens i denna recension...
Men det är nästan lite synd att det blir så mycket fokus på just fylleri- och svordomsscenerna. Det kan stjäla en del uppmärksamhet från andra mycket goda insatser. Till kvällens monologkung koras Michael Segerström när han som den velige Malvolio i Violas tjänstestab, hittar ett förfalskat kärleksbrev som övertygar honom att hans chef Viola kärat ner sig å det värsta i sin undersåte.
Han tar brevet på fullaste allvar och inser för sent att han gått på en nit. Michael Segerström spelar ut hela registret och genomgår en mycket underhållande förvandling från sur och grinig uppassare till kärlekskrank, smilande sådan med vittring på ett finare liv. Han varken svär eller är full men får mycket välförtjänta applåder ändå.
Till sist utdelas en fullpoängare till narrarna Tobias Aspelin och Stefan Marling som dyker upp lite varstans med underfundigheter och mycket trevliga, väl framförda musik- och sånginslag. Det blir också narrarna som sätter punkt för två timmar och fyrtiofem minuter Trettondagsafton med sin sång:
"...strunt i det, vårt spel är slut. Om ni vill ska vi spela var eviga dag".
Gör det! Vi lyssnar gärna.