Pugh i sitt esse

Till slut kom den som kvällens enda extranummer, "Surabaya Johnny" med Pughs egen översättning av Berthold Brechts text. Inte med musik av Kurt Weil, utan av Pugh själv.

Ändå är detta låten som kanske mest förknippas med orkesterarrangemang och den blev också lördagens absoluta höjdpunkt när Pugh Rogefeldt mötte Gotlandsmusikens blåsorkester på Wisby Strand - och också sin egen son Morgan.

Först som sist, konserten med Pugh Rogefeldt och Gotlandsmusikens blåsorkester blev en riktig höjdare, och det var många i publiken som på olika sätt ville förmedla detta vidare till Gotlands Tidningars läsare: "Skriv att det var det bästa vi hört".
Vi var alltså många som hörde samma sak på ett näst intill slutsålt Wisby Strand i lördags - och därmed är detta självpåtagna uppdrag slutfört.
Tillbaka till extranumret, när Lokrumebon sedan drygt 20 år, Anders Sture Torbjörn "Pugh" Rogefeldts son Morgan rusar längs mittgången, från sjuttonde bänken fram till scenen, för att avsluta konserten och i mikrofonen utbrista: "ni är världens bästa publik" så menade han egentligen - "jag har världens bästa pappa".

Gränsöverskridande
Gotlandsmusikens höstupptakt, att bjuda in Pugh till konsert på Wisby Strand, med inbjudne dirigenten och arrangören Mats Hålling att hålla i taktpinnen, var genidraget som äntligen blev verklighet.
Doakören med Musikalkompanimedlemmarna Dahlia Munck och Joel Zerpe understödde sånginsatserna som sex arrangörer brottats med under konsertens tillblivelse.
En inspirerad blåsorkester mötte en av populärmusikens förnyare under snart ett halvt sekel och ljuv musik uppstod.
Genregränser överskreds på ett befriande sätt och publiken fick många tillfällen att rocka loss.
Pugh, iklädd röd skjorta och gitarr, gjorde stort intryck tillsammans med blåsorkestern, med brassmusikuppsättningen, med sin egen trio och även solo med akustisk gitarr. Efter paus klämde han i med enda solonumret "Feta pengar", en tolkning av Hoyt Axtons "Greenback dollar".

Gitarrsolo med - trumpet
Även om Pugh Rogefeldt höll distans till kvällens presentatör på ett publikfriande sätt, så infriade han ändå Eva Sjöstrands förväntningar om lekfullhet.
Han lät orkesterns solister träda fram redan i första numret, "Det är aldrig försent", där Magnus Appelholm härmade gitarrsolo med sin trumpet. Senare gjorde saxofonisten Jonny Lindström samma sak i Chuck Berrys "För mej finns bara good old rock’n’roll" med svensk text av Pugh.

Sjöng på gutamål
När en av konsertens bästa nummer levererades, "Snart kommer det en vind", hade publiken redan börjat applådera mitt i låtarna och deltog aktivt med allsång.
Men det var inte bara Pughs mesta hits som levererades ut till publiken, han gav prov även på mera svårtillgängliga spår ur sin repertoar. Det mesta arrangerat på ett mästerligt sätt, inte alls förutsägbart, snarare var det det oväntade som stod i förgrunden, som i låtarna "Nattmara" och "Stockholm".
Eller när han väljer att sjunga "Gullvivan blommar" på sitt eget hemvävda gutamål, ivrigt påhejad av Las Jacobsson som bänkat sig långt framme i publikhavet.
Blåsorkestern, som stod för stadga och ordning under konserten, släppte dock fram rockern Pugh i full frihet efter paus.
Först som soloartist men också i en brassorkestertappning där "Gammeldags tro" och just nämnda "Gullvivan blommar" levererades. Sedan också med sin egen trio, Hasse Tholin på bas och Micke Lyander bakom trummorna. Även detta var en "Gotlandspremiär" med låtarna "Lust" och "Bolla och rulla" och en uppföljning utlovas i slutet av januari.

Kvällens pärla avslutade
Allt eftersom kvällen och konserten fortskred höjdes tempot rejält och publiken stämde in i sången. Det var ett rejält tryck i lokalen när "Dinga Linga Lena" och "Stockholm" tonade ut under valven till kongresshallen.
När Pugh gick ner på knä efter sista låten och på rockerns självklara sätt tog emot publikens ovationer hade han varit med att skriva historia. Sedan kom extranumret, kvällens pärla.

 
 
  • Mest läst senaste dygnet
  • Senaste lokalt
  • Kommenterat