Wisbygymnasiet tycks ha en liknande inställning till undervisningen. Inom Wisbygymnasiets verksamhet har 2,8 procent av lektionerna ställts in, sedan våren 2017. Det rapporterade GT i går. Det närmar sig ju en lektion i veckan, för den genomsnittlige gymnasieeleven. Vecka in och vecka ut. Månad efter månad. Termin efter termin och läsår efter läsår.
Av goda skäl brukar det larmas när skolket eskalerar. Självklart påverkar det utbildningen negativt när enskilda elever väljer att utebli från lektionerna. Vad ska man då säga när varken läraren eller någon vikarie dyker upp? Hur viktig framstår utbildningen då, för de elever som får en oplanerad håltimme istället för undervisning? Hur angelägen framstår deras egen närvaro?
Under 70-talet och början av 80-talet tillbringade jag själv nio år i grundskolan och tre år på gymnasiet. Jag kan bara erinra mig en typ av lektioner som ställdes in under dessa år. Det var min lärare i samhällskunskap under gymnasiet, som fördrog att sköta sitt fackliga uppdrag under med kort varsel inställd lektionstid. Undervisning var usel, även om hon ibland var närvarande, och resultatet var därefter. De kunskaper jag har om samhället har undantagslöst inhämtats på andra sätt.
Jag ska väl inte påstå att besvikelse var det jag då kände, när jag fick bud om ännu en inställd lektion. Men det var naturligtvis ett svek inte bara mot mig och mina klasskamrater. I förlängningen blir det ett svek mot hela skolan och hela samhället, när en så viktig verksamhet inte ens prioriteras eller respekteras ens av dem eller de som bär det yttersta ansvaret för den.
Det gör mig bedrövad att man på Wisbygymnasiet systematiskt avstår från att anlita vikarier, utom när en lärare är frånvarande under en längre tid. Det nya "system" som ska testas i november, där personal inleder och avslutar lektionen och berättar vad eleverna på egen hand förväntas göra däremellan är också ett oacceptabelt alternativ till undervisning.
Är detta vad vi ska förvänta oss av en skola där katederundervisningen är nedvärderad och eleverna själva förväntas ta ett stort ansvar för sin egen utbildning? Det är i så fall inte underligt om eleverna känner sig stressade trots att svenska elever underpresterar i jämförelse med andra länder och i jämförelse med vad vi borde kunna förvänta oss med tanke på de jämförelsevis stora resurser som satsas på den svenska skolan.