Ylva Johansson har en lång meritlista från regeringsarbete. Listan över framgångar är kortare. Jag kan inte erinra mig någon betydande insats. Speciellt inte under senaste uppdragen som minister ansvarig för arbetsmarknadsfrågor, integration och etablering av nyanlända. Hon har förkroppsligat regeringens handlingsförlamning och verklighetsflykt. Rakt igenom ett misslyckande. Hur meriterande är det, egentligen?
En av de få som ger Ylva Johansson positiva recensioner efter insatsen under utfrågningen är Johansson själv.
– Jag tycker att det gick bra för mig i förhören.
Men det tyckte alltså inte målgruppen. Till dem som gav Ylva Johansson bakläxa hörde för övrigt den gröna gruppen i parlamentet. Kraven nu tycks vara högre än vad hon är van vid. Hennes svar på parlamentarikernas frågor ansågs som mer än lovligt undflyende, oklara och floskulösa.
Ylva Johansson ska, är det meningen, få ansvaret för den politiskt besvärliga migrationspolitiken, om hon lyckas bli godkänd. Det är begripligt att hon inte redan nu vill göra dem till fiender som hon i framtiden ska underhandla med, genom att inta kontroversiella och tydliga ståndpunkter under de utfrågningar som ska ge henne jobbet. Men å andra sidan kan ju inte heller Europaparlamentet ge helt fria händer till en kommissionär som vägrar säga något meningsfullt om hur hon tänker göra sitt jobb. Varför skulle de visa ett sådant hejdlöst förtroende för Ylva Johansson?
Tre timmar av utfrågning påminde också om hur splittrad unionen är i migrations- och asylfrågorna. Länder emellan men också inom enskilda EU-länder. Ylva Johansson kan kanske lyckas ta sig fram till posten som kommissionär, men sedan är nog framgångarna över. Det är hon i och för sig van vid från sina insatser som statsråd. Att undvika konflikter nu är kanske det bästa hon kan hoppas på.
Jag hoppas att hennes förra chef Stefan Löfven har slutat hoppas på det som aldrig kommer att hända. Att EU i ett plötsligt och mirakulöst samförstånd ska formulera en politik som räddar Sverige ifrån att behöva göra upp med våra egna tillkortakommanden inom migrations- och asylpolitiken. Det kommer ingen europeisk lösning som lättar på det tryck vi själva bidragit till att skapa. Inte ens när – eller snarare framförallt inte när – det är hans egen före detta minister som ska göra jobbet som ansvarig kommissionär.