Miljöpartiet fick min röst en gång när det var på väg att åka ur riksdagen. Mest för att jag inte kände någon jättestark tillhörighet till något annat parti och för att jag tyckte att Miljöpartiet behövdes i riksdagen.
Dagens miljöparti känner jag ingen tillhörighet till alls sakpolitiskt sett. Jag tycker det är trist att man målat in sig i vänsterhörnan, det behövs ett fristående parti som skoningslöst håller upp klimatfrågan när den riskerar att dränkas i alla andra frågor som kanske är enklare att ta sig an med konkreta och effektiva politiska lösningar.
Men när man nu är låst vid att lösningarna ska vara vänsterorienterade har möjligheten att hitta breda lösningar minskat och därmed även partiets möjligheter till inflytande genom olika politiska samarbeten.
Miljöpartiet har i dag ett storstadsperspektiv som inte är hållbart och som i förlängningen riskerar att lösningarna för klimatet undermineras istället för att stödjas. Om landsbygden ska beläggas med reservat och om rara örter alltid ska väga tyngre än mänsklig verksamhet då finns till slut ingen kvar som kan producera det som bara landsbygden kan leverera. Mat, energi, byggmaterial. Och inte minst, en öppen landsbygd där stressade storstadsbor finner vila och rekreation under semestern.
På Gotland har Miljöpartiet de senaste åren talat mycket genom Isabel Enström. Nu flyttar hon till Malmö och lämnar gotländsk politik. Det kommer att bli tomt efter henne.
För om Miljöpartiet är ett parti jag inte sätter på prispallen för partier med bäst politik, är Isabel Enström en politiker som jag håller högt.
Isabel Enström är inte den som hetsar upp sig i onödan. När andra tar till överord och går i klinch för Isabel ner tonläget och återför frågan till det som det handlar om. Dessutom har hon den bland politiker ovanliga förmågan att få fram sitt budskap utan att behöva prata i en evighet.
Det blir ibland ett problem när man ska framhålla en enskild person inom politiken. Lite som att man inte tycker att alla andra är något att ha.
Mest kanske det är ett tecken på att man lyfter fram enskilda politiker för sällan. För visst finns det fler som förtjänar beröm.
Om man håller sig till politiker utanför min egen politiska hemvist så hissade jag ju nyligen Brittis Benzler (V) även om jag i nästa andetag dissade hennes insändare om fria fantasier kring SD:s inflytande i gotländsk politik.
Men i grunden är Brittis en politiker som tilltalar mig. Dessutom har hon en torr humor jag gillar och som ger en extra krydda.
Bland Socialdemokraterna finns en klart lysande stjärna i form av David Lindvall. Just nu verksam i riksdagen vid landsbygdsministern men vi får hoppas att vi nån gång kan få "tillbaka" honom till gotländsk politik.
I Feministiskt Initiativ har den eminenta Elin Bååth gjort come back. FI är ett parti som jag har väldigt liknande erfarenhet med som med MP. Först tilltalade partiet mig väldigt mycket men när även detta parti satte vänsterpositionen först så förlorade partiet inte bara mitt intresse utan sannolikt många andra borgerliga feministers.
Med detta sagt vill jag avsluta med att tacka Isabel Enström för hennes insatser för gotländsk demokrati och önska henne varmt lycka till med livet i Malmö.