Under Regionfullmäktige den 21 oktober röstade den borgerliga minoriteten tillsammans med Sverigedemokraterna igenom ett återinförande av den så kritiserade utmaningsrätten. Från de borgerliga politikerna låter utmaningsrätten som en frihetsreform där privata entreprenörer står på tur för att ta över och effektivisera kommunal verksamhet.
Från de borgerliga ledarsidorna här på ön kan man läsa liknande argumentering. Eva Bofride, politisk chefredaktör på Gotlänningen, beskrev utmaningsrätten på följande sätt i sin ledare dagen efter beslutet: ”Med utmaningsrätten kommer initiativet från nån annan än politikerna.”
Mats Linder, politisk chefredaktör på Gotlands Allehanda, skrev samma dag i sin ledare: ”Utmaningsrätten handlar i grunden om att företag och medborgare ska genom en utmaning kunna ta initiativ till en genomlysning och eventuellt upphandling av en verksamhet som i dag bedrivs i regionens egen regi.”
Men hur förhåller det sig med företagare och medborgares initiativ och intresse att utmana kommunerna. På Svenskt Näringslivs hemsida kan man se en graf där samtliga kommuner som tillämpade utmaningsrätt 2018 finns redovisade. I grafen kan man också se hur många år respektive kommun haft utmaningsrätt och hur många utmaningar som inkommit. Resultatet är nedslående. Om man lägger ihop alla år som de redovisade kommunerna haft utmaningsrätt och jämför med antalet inkomna utmaningar så är snittet 0,6 utmaningar per år. Den kommun som har det bästa snittet är Halmstad som under sina tio år med utmaningsrätt fått in hela 20 utmaningar. Det vill säga i snitt två per år.
Det som nu måste hända är att Region Gotlands samtliga nämnder, där en utmaning kan tänkas inkomma, behöver bygga upp en organisation för att ta emot, behandla och besluta om de eventuella utmaningar som inkommer. Men med så få utmaningar kan det inte betecknas som annat än ett resursslöseri att bygga upp kompetens och organisation i varje nämnd och samtidigt begära att nämnderna ska göra kraftiga besparingar. För även om Gotland nu visar sig vara minst lika bra som Halmstad blir det inte så många utmaningar för varje nämnd att ta hand om. Men organisationen måste ändå vara på plats. Allt annat skulle vara nonchalant mot de utmaningar som eventuellt kommer in från näringsliv och medborgare.
Sen vet vi ju av erfarenhet att det inte är regionens mest olönsamma verksamheter som blir utmanade. Utmaningsrätten lär knappast ge större valfrihet på landsbygden.
Hur mycket större valfrihet har de som behöver hemtjänst på Fårö eller i Bäl, trots LOV? Risken blir att vi återigen ser hur privata företag som redan i dag har ögonen på någon lönsam verksamhet plockar russinen ur kakan och att regionen står kvar med verksamheter som inte anses lönsamma. Så frågan vi ska ställa oss är om införandet av utmaningsrätten är russinplockning eller plakatpolitik.