Det var ett tag sedan Sverige hade en offentlig feministisk debatt. Bortsett från Feministiskt Initiativs korta medieframgångar får man leta sig tillbaka till millennieskiftet.
Det betyder dock inte att feministiska frågor har lyst med sin frånvaro. Kvinnors lägre löner, våld i nära relation och det ojämna uttaget av föräldraförsäkringen diskuteras ständigt. Men det är sakfrågor som är i fokus, inte den feministiska rörelsen.
Men nu är det dags igen. Under tre torsdagskvällar i januari visar SVT ”Fittstim – min kamp” där programledaren Belinda Olsson frågar hur dagens feminism mår och vart den är på väg.
I det första avsnittet intervjuas feministikonerna Gudrun Schyman och Ebba Witt-Brattström, och en mamma som inte berättar vilket kön hennes barn har. Tittarna får följa med till en genusförskola och en simhall där kvinnor tillåts bada topless – ”de bara bröstens politik”.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Få ämnen är lika laddade som genus och feminism, och på sina håll muttras det om att ”feminismen har gått för långt”.
Det sista är rent nonsens. Man måste skilja på feminism som ideologi – alla människor, oavsett kön, ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter – och feminismen som rörelse.
Det första handlar om vilken världsbild man har. Det andra om hur vägen dit ska se ut – och här kan man ha åsikter om vilka frågor olika feminister väljer att driva och vilka uttryck kampen tar sig.
Däremot kan feminism som idé aldrig gå för långt. Antingen är ett samhälle jämställt, eller så är det inte det.
I dag, när kvinnor har 86 procent av mäns löner, ofta slår i glastak innan VD-stolen ens är i sikte och mäts efter andra måttstockar än män, är sanningen snarare att feminismen har gått för kort. Eller rättare sagt att den inte har gått klart.