Nordkalks kalkbrott i Bunge är inte det enda miljöärende som roterar varv efter varv, år efter år, i det rättsliga maskineriet. Och det är inte det enda miljöärendet där bedömningen tycks växla på ett egendomligt sätt mellan olika instanser.
Ett segdraget ärende är Södervägs brädgård i Vall. Den nuvarande ägaren ärvde fastigheten av en äldre släkting. Den släktingen hade tidigare i sin tur ärvt fastigheten av den person som drev verksamheten på fastigheten fram till slutet av 90-talet. Den verksamhet som förgiftat marken med bland annat kreosot.
Bilden kompliceras ytterligare av att fastigheten formellt ägs av ett bolag som är under likvidation.
Den nuvarande ägaren av kött och blod är således på intet sätt ansvarig för föroreningen. Ändå har han i åravis jagats av bland andra Region Gotland, länsstyrelsen och Naturvårdsverket, som har krävt att han ska finansiera eller delfinansiera saneringen av fastigheten.
Det började med att han krävdes på elva miljoner av miljö- och hälsoskyddsnämnden. Länsstyrelsen sänkte i en prövning beloppet till 5,5 miljoner kronor. Både Regionen (som på den tiden var en enkel kommun) och brädgårdens ägare överklagade till Miljödomstolen.
Efter en seg prövning avgjordes ärendet (trodde vi) i maj 2009. Det hade då nått Miljööverdomstolen, som underkände kommunens krav. Var frågan då äntligen avgjord så man kunde komma igång med den viktiga saneringen av brädgården?
Nej då. Naturvårdsverket, som verkar vara religiöst övertygad om att miljörätten ska innehålla sin egen version av arvsynd, pressade kommunen att fortsätta jaga ett sätt att kräva pengar av brädgårdsoperatörens arvinges arvinge.
Kommunen hittade hösten 2010 ett sätt att inleda en helt ny process mot brädgårdens ägare, så att plågan kunde förlängas och så att saneringen (definierad som "akut") kunde dröja ännu längre. Brädgårdsägarens advokat Jesper Swedberg varnade då för att processen skulle kunna vara i ytterligare fyra år. Och nog verkar det som han kan få rätt.
I går, över två och ett halvt år senare, kom domen från Mark- och miljödomstolen. Enligt domen ska brädgårdsägaren stå för 40 procent av saneringskostnaden – 4,4 av totalt elva miljoner kronor. Men den domen kommer ju sannolikt att överklagas till Mark- och miljööverdomstolen. Som får avgöra om det är ett lagligt och rimligt krav på nedsmutsarens arvtagares arvtagare.
Hur är det egentligen ställt med rättssäkerheten när samma ärende uppenbarligen, beroende på teknikaliteter, kan prövas gång efter gång efter gång? Ända till dess att resursstarka regioner och statliga verk får den utgång de vill ha.
Hur är det ställt med rättssäkerheten när man tydligen kan ärva miljöskulder som man aldrig har haft någon del i att skapa?
Sker denna jakt på miljöskulder överhuvudtaget med miljöns bästa för ögonen? För medan processerna har pågått har marken förblivit osanerad i år efter år – vilket naturligtvis är en stor källa till oro och besvär för de kringboende som riskerar att påverkas av den förgiftade marken.