För ganska länge sedan nu var jag inbjuden till en föreläsning som skulle behandla islamofobi. I beskrivningen av föreläsningen utlovades att man fick komma och diskutera ”vilka fördomar om muslimer som helst”. Föreläsaren var själv muslim bosatt i Sverige till yttermera visso doktorand inom humaniora.
Jag blev nyfiken eftersom jag då ännu inte ens hade hört talas om sjukdomen islamofobi. Sedan elfte september och sedan de högerpopulistiska partiernas framgångar i Europa har jag naturligtvis inte undgått att märka den radikalisering som skett på båda sidor. Men någon islamofobi bland vanligt hyggligt folk hade jag inte märkt av. Det beror sig förstås alltid på hur ens umgänge ser ut. Det måste man vara ödmjuk inför.
Jag läste om en fackombudsman som blev chockad över hur det hummades och brummades om invandrare och speciellt muslimer ute i byggarbetsbarackerna. Sedan kan det bero på att de invandrare jag har träffat har jag träffat i yrkeslivet. I skolorna jag jobbat på har jag haft yrkeskunniga kollegor från olika delar av världen. Några har varit muslimer.
Det första jag funderade över var själva ansatsen i beskrivningen. Det var tydligen fördomar man skulle komma med till föreläsningen. Redan innan åhörarna tagit plats i stolarna är alltså de frågor och funderingar de har diskvalificerade som fördomar. Ingen bra början.
När så föreläsaren sätter igång med sin presentation av islam förstår jag ganska snart att just den här personen kommer från mellanöstern och beskriver de varianter av islam som är dominerande där. Någon i publiken hade frågor om islam och kvinnors rättigheter. I svaret som gavs fick vi höra flera ganska starka påståenden om ”kvinnans natur”. Det var än det ena och än det andra som kunde förklaras med att det var kvinnans natur att sköta barn och vara hemma och gå med på den ena inskränkningen efter den andra.
Det här var innan jag hade klart för mig hur knepigt det är att ge sig in i sådana här diskussioner. Så likt barnet i kejsarens nya kläder tog jag bladet från munnen och invände att: ”Så där kan man ju inte prata i ett modernt land som Sverige på tjugohundratalet! Sådana där uppfattningar om kvinnor var väl okej i vår del av världen på 1300-talet senast?”.
Framför mig satt en person som blev skitförbannad. På mig. Jag hade klampat i klaveret ordentligt förstod jag. Efteråt har jag förstås fått upp ögonen på hatiska och fördomsfulla uttalanden om muslimer och sådant vill jag förstås inte bli förknippad med. Föreläsaren blev också ganska uppvarvad. Hade jag nu haft för avsikt att solka ner muslimers renommé så hade jag stannat här. Men nä! Det var nämligen så att i samma sal satt en yngre man från Marocko. Han var också muslim och var om möjligt ännu mer kritisk till föreläsarens uttalanden om kvinnornas natur.
De båda männen kom i en ganska upphetsad ordväxling kring sina olika tolkningar av profetens läror. Jag förstod omedelbart att det skilde en hel värld mellan dem. Jag fick genast en mer nyanserad bild av islam. Det var tur, annars hade jag gått ifrån föreläsningen med fördomar som jag inte hade haft när jag kom dit.