När Fredrik Reinfeldt för en tid sedan talade om att vi kanske ska kunna jobba tills vi är 75 i framtiden, då väckte det harm av väldiga proportioner. Nu har Region Gotland rekryterat en biträdande regiondirektör och hälso- och sjukvårdsdirektör som är närmare sin 75-årsdag än sin 74-årsdag.
Faller detta på sin egen orimlighet? Borde fackföreträdare förklara vilka orättvisa förväntningar detta prejudikat kan utsätta äldre kommunalanställda för? Borde de politiska ungdomsförbunden i samfälld vrede förklara att till slut måste ändå den äldre generationen lämna plats för den yngre?
Jag har varit kritisk mot att (och hur) den före detta hälso- och sjukvårdsdirektören skiljdes från sitt uppdrag. Men jag har inga invändningar mot valet av tillfällig ersättare. Inte av åldersskäl och, så vitt hittills känt, inte av några andra skäl heller.
Alla är inte så lyckligt lottade att de fortsätter att fungera på svåra och krävande befattningar långt upp i åldrarna. Jag har sett dem som kroknande släpar sig mot mållinjen på en lång och framgångsrik karriär och som borde ha varvat ner tidigare. Men jag har nog sett fler som, när de fortfarande är i full vigör, fått uppleva hur de räknas ut i förtid bara på grund av sin ålder. De motas ut ur näringslivets styrelserum, ut ur sina professionella roller och förväntas ägna sin tid åt barnbarn, biografier, byrackor och andra förströelser.
Det kommer välkommet för somliga, men högst ovälkommet för andra. Alldeles oavsett deras egna känslor inför pensioneringen, så innebär det att deras kunskaper och erfarenheter inte kommer till samma nytta längre.
Men om vuxenlivet inte börjar förrän framåt 30-årsdagen, som det kan bli för dem som läser vidare, och om man är uträknad vid sisådär 55... För att sedan leva till 95. Eller rent av hundra. Det blir inte så många år där man förväntas bidra till att finansiera det gemensamma bästa.
Har vi då råd att räkna ut arbetsföra människor som kan och kanske till och med vill fortsätta vara produktiva?
De finns fler än Jan-Åke Björklund som trotsar åldersnojan. Men många av dem halvt om halvt tvingas ta karriären utomlands. Björklund har själv nämnt den 71-åriga före detta utrikesministern Jan Eliasson, numera generalsekreterare i FN. Jag hoppas att de och Hans Blix och Inga-Britt Ahlenius och alla andra som försöker och länge lyckas fortsätta vara på olika sätt yrkesaktiva inspirerar oss att förändra våra attityder och finna former för hur äldre ska kunna fortsätta produktiva liv, även när de kanske bara vill springa hälften eller en tredjedel så fort som de gjorde under sina mest intensiva år.