Ledare: Kapitalismen har även en mörk sida

Varför misslyckas vänstern, frågar den franske författaren Michel Houellebecq i sin nyligen på svenska utgivna roman "Kartan och landskapet".

Vi genomlever en märklig period i ideologiskt avseende menar författaren. Västeuropas invånare lever idag med en övertygelse om att kapitalismen som ekonomiskt system är dömt att gå under inom en snar framtid. Och ändå lyckas partierna till vänster inte locka till sig majoriteten av väljare.

Prylar före rättvisa
Frågan drabbar med kraft med tanke på den närmast "sinnessjuka situation" som råder på marknaden. Svaret som borde vara enkelt att söka ges inte.

Men kan kanske formuleras så här: Rak enkel marknadsföring av materiella värden är effektivare än teorier om sanning och rättvisa.

Med enkla medel, ofta ren manipulation, lyckas tillväxtens materiella innehåll ställas framför frågorna om rättvisa och ansvar. Framgång på marknaden är det enda värdet av betydelse, den framgången rättfärdigar vad som helst numer, den har ersatt alla teorier och ingen, absolut ingen förmår se längre än så, menar Houellebecq.

Det är alltså inte bara svenska politiker som ger uttryck för sin tro på kapitalismen. Alla globaliseringens tillskyndare har svurit tro på en mystisk "osynlig hand" som styr världens öde.

Den orubbliga tron på att marknaden i grund och botten alltid har rätt oavsett nedgångar och kriser; tanken att det som är bra för marknaden gynnar hela samhället, tycks oövervinnlig.

Rationella köpval?
Grunden för allt detta är den ekonomiska "sanning" som antar att såväl konsumenter som producenter är rationella i sina val av varor och tjänster. Men den information som skulle behövas för verkligt rationella val föreligger i praktiken aldrig, är blott och bart teorier.

De tänkt rationella konsumenterna har istället blivit "de irrationella aktörerna" som utgör ekonomins mörka sida. Det är den tes som Houellebecq driver.

Frågan är om inte bara ekonomin utan också demokratin har den mörka sida som irrationella aktörer utgör. Är det rent av så, att vi väljare är ett slags konsumenter, som förväntas bete oss rationellt i den meningen att vi som grund för våra val har samhällets bästa för ögonen?

Eller väljer vi främst för att gynna det egna intresset i tron att vad som är bäst för mig är också bäst för alla.