Väljarstödet för Centerpartiet ligger nu under 4 procent (3,7 procent i DN/Synovates junimätning).
Partiet som haft svårt att profilera sig under många år är nu ännu mer diffust när Maud Olofsson bekräftat sin avgång i september och ingen vet vem som kommer efter.
På stämman i Åre i september kommer det att märkas hur tongångarna går ute i landet.
Jag tror att de kommer att visa sig stämma ganska väl överens med vad en anonym centerpartist sa i tidningen Fokus som kom i går: "Det finns en otrolig trötthet ute i partiet på hur alliansen har varit överordnat allt annat".
Att identifieras med Moderaterna är inte något som de flesta centerpartister lättvindigt förlikar sig med.
Samtidigt har det varit de politiska motståndarnas favoritangrepp: att beskriva Centern som ett parti till höger om Moderaterna. Trots att det knappast varit överensstämmande med verkligheten har retoriken varit framgångsrik.
Genom att ta initiativet till Alliansen har Centerpartiet fått inflytande och en plats i regeringen i två val i rad. En bragd i sig. Det har dock skett till priset av en förlorad identitet gentemot många väljare som ser Alliansen=Moderaterna.
Utan småpartierna i Alliansen skulle inte heller Moderaterna få något inflytande. På det sättet spelar storleken ingen roll, helheten är större än summan av delarna.
Problemet för många väljare är inte att hitta ett parti att rösta på, dilemmat ligger i insikten att en röst på ett parti samtidigt är en röst på ett annat. För den rödgröna alliansen har detta fram till förra årets val varit mer ett teoretiskt dilemma eftersom Socialdemokraterna alltid tagit stöd av Vänsterpartiet men aldrig låtit det få inflytande i maktställning.
Och för många tidigare centeranhängare har det nog tagit emot att stödrösta på Moderaterna.
Eva Bofride