ErsÀtt LAS med trygghet
Tryggheten i LAS Àr illusorisk. Foto: Henrik Montgomery / SCANPIX
Foto: HENRIK MONTGOMERY
Detta Àr en ledare. PÄ hela Helagotland publiceras ledarartiklar frÄn GotlÀnningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Bland annat skriver Lundin att: "Man kunde begÀra av en ledarskribent att Ätminstone försöka lÀsa pÄ lite bÀttre och inte enbart svÀlja Timbros utskick med hull och hÄr. Las (Lagen om anstÀllningsskydd) Àr en lag som gör att den anstÀllde vÄgar sÀga ifrÄn. Och om Alice hade lÀst pÄ sÄ hade hon sett att det faktiskt gÄr att frÄngÄ Las om det krÀvs för företagets bÀsta. Skulle arbetsgivaren ensam fÄ bestÀmma skulle vi fÄ tysta arbetsplatser dÀr anstÀllda inte vÄgar sÀga ifrÄn av rÀdsla för uppsÀgning."
lyckligtvis har jag lÀst pÄ. För det första, uppsÀgningsrÀtten pÄ den svenska arbetsmarknaden var inte fri innan LAS trÀde ikraft i början av 1970-talet. Lagen Àr inte ett resultat av rapporter om arbetsgivares missbrukande av sina anstÀllda eller om omotiverade eller osakliga uppsÀgningar. Arbetsgivarna var genom avtal redan sedan tidigare skyldiga att motivera uppsÀgningar. FörhandlingsrÀtt om vilka medarbetare som skulle sÀgas upp hade funnits sedan 1938 Ärs Saltsjöbadsavtal.
För det andra, gör Lundin gÀllande att man kan frÄngÄ LAS för företagets bÀsta. Mig veterligen, som jurist, motiverar man sÀllan lagars existensberÀttigande med det faktum att man kan sÀtta dem ur spel. Bortsett frÄn nÀr det kommer till LAS, kanske.
Man kan vidare frĂ„ga sig vem som Ă€r lĂ€mpligast till att avgöra vad som Ă€r ett företags bĂ€sta i en krissituation? I verkligheten, den bortom de juridiska resonemangen och maktkampen, Ă€r vardagen för ett litet företag komplex. FörĂ€ndringar i LAS ligger alltid bland topp tre pĂ„ företagarnas önskelista över behövliga reformer. Ăr det en slump? Troligtvis inte.
LAS-föresprÄkarna bidrar gÀrna till att skapa dimridÄer som ska fÄ mÀnniskor att tro att det före LAS inte fanns nÄgon anstÀllningstrygghet.
Alternativet till LAS Àr, enligt samma grupper, godtycke och kaos. Men vilken arbetsgivare driver sin verksamhet baserad pÄ godtycke och osaklighet? Sannolikt inte sÄ mÄnga. FrÄgan handlar om det Àr anstÀllningsÄr eller kompetens som ska fÀlla avgörandet.
Den konflikt som underblÄses av personer som Lundin finns sÀllan i praktiken. Arbetsgivaren Àr lika beroende av att ha anstÀllda som utför arbetet som de anstÀllda Àr beroende av sin anstÀllning.
För det tredje, har jag svĂ„rt att förstĂ„ hur man pĂ„ allvar kan hĂ€vda att LAS skapar anstĂ€llningstrygghet och dĂ€rmed trygga anstĂ€llda nĂ€r man samtidigt tillĂ€gger att man kan frĂ„ngĂ„ LAS (om företaget betalar det facket begĂ€r). Ăr inte det godtycke om nĂ„got? Det innebĂ€r ju att den trygghet som mĂ„nga mĂ€nniskor tror sig ha efter trogen tjĂ€nst hos en och samma arbetsgivare Ă€r illusorisk dĂ„ den i praktiken alltid kan förhandlas bort.
Lundins farhÄga om vad som hÀnder med den som kritiserar arbetsgivaren kan dÀrmed besannas redan idag. Men det tiger han och andra om. Och under tiden vaggas mÀnniskor till ro i tron om att de vid neddragningar har jobbet kvar pÄ grund av lÄng anstÀllningstid, trots att samma mÀnniskor mÄnga gÄnger mÄr dÄligt och hade behövt en ny arbetsplats.
SÄ Ronnie G Lundin, visst kan man hÀvda att det Àr mer rÀttvist att den som arbetat lÀngre och oftast Àr Àldre ska fÄ lov att stanna, Àven om det finns yngre förmÄgor med nya kompetenser som kan vara avgörande för företagets, och dÀrmed övriga anstÀlldas, fortlevnad.
Och om man tycker att det Àr rÀttvist som det Àr kan man stÀlla sig frÄgan om man varit lika odelat positiv till att samma princip tillÀmpats pÄ, lÄt sÀga, fotbollslaget som man skickar till VM. För visst vore det mer rÀttvist om det rÀckte att spelarna kunde sparka boll, det vill sÀga att de hade tillrÀcklig kompetens, för att fÄ spela?