LEDARE: Oförenliga drömmar?

Alla singlar är inte ensamma och alla ensamma är inte singlar. Även ensamhet i tvåsamhet kan vara katastrofal.

men Att många blir provocerade av Elise Claesons debattartikel i Aftonbladet (2/8) med rubriken "Lyckliga singlar en hälsofarlig myt" förvånar mig inte.

Bland annat skriver Claeson att "I arbetslinjens singel-Sverige är det helt okej att vara sambo med Försäkringskassan. Att söka gemenskap och trygghet hos staten, inte hos andra människor, är en raffinerad form av ensamhetssocialism. I Sverige kallas det välfärd".

Det är en intressant infallsvinkel med många sanningskorn. Mer än 40 procent av svenskarna är ensamstående. Tre av tio svenskar har en buffert på 19 000 kronor sparade på banken. Och i dagarna kom en ny studie som visar att social isolering är dubbelt så farlig som fetma och kan öka risken att dö i förtid med 50 procent.

Även om jag inte helt håller med Claeson i alla hennes slutsatser och utgångspunkter tycker jag att hon belyser en problematik som är högst relevant.
Svenska kvinnor har i decennier fått höra att det största hotet mot deras frihet, självständighet, och nu på senare år, karriär är familjebildandet och mannen. Klart att det påverkar världsbilden och får konsekvenser för de livsval vi gör.

I början av sommaren läste jag i en av de större dagstidningarna om vikten av att dela rättvist på de dagliga sysslorna under semestern. Som läsare uppmanades jag att vara vaksam mot stereotypa rollfördelningar där mannen grillar och kvinnan bakar.

Man kan skratta och skylla på nyhetstorka eller på en jämställdhetsiver som gått överstyr. Men är det så enkelt?

Sannolikt inte. Sannolikt är det istället så att syftet med individualisering och oberoende, inom familjen som mellan generationerna, vilat på en god intention där främst kvinnorna skulle befrias från det inrutade familjelivets plikter och tvång. Så långt så väl. Men frågan är om det faktiska beroendet blivit mindre eller om det första beroendet bara ersatts av ett beroende av ett annat slag?

Många Svenska barn, ungdomar och unga vuxna, mår dåligt i dag. Många av dessa är flickor och kvinnor. Trots, eller kanske just på grund av, föreställningen om de oändliga valmöjligheterna. Vi har fått lära oss att ingenting är omöjligt och att alla kan få allt. Helst samtidigt.

Den unga generationen har å ena sidan curlats fram av visionära 50- och 60-talist föräldrar, å andra sidan uppmuntrats att tro att enbart det perfekta förhållandet, jobbet, huset är bra nog, att misslyckanden är positiva om man väljer att se dem för det, och att euforisk lycka är ett normaltillstånd.

I verkligheten, den som alla förr eller senare erfar, är det sällan så. I verkligheten måste man välja. Och varje val innebär att man avstår från ett annat val. Det är själva poängen med val. Det är därför val kan vara så obehagliga. För vad händer om man väljer fel?
I en studie som presenterades i Human Reproduction år 2005, genomförd bland studenter på längre "statusutbildningar", framkom att en tredjedel av kvinnorna och hälften av männen tycke att den lämpligaste tidpunkten i livet för att få barn var mellan 30-35 år.
Många saknade därutöver kunskap om när fertiliteten inträder och om möjligheterna till fertilitetshjälp. Samtidigt var mellan tio och femton procent av alla par ofrivilligt barnlösa.

Den moderna kvinnan kan själv välja hur hon vill leva sitt liv. Att då välja att leva som singel är inte detsamma som att välja ensamheten framför gemenskapen. Därmed inte sagt att den stora, faktiska ensamhet som många upplever inte ska tas på allvar. Många faller offer för sina egna illusioner. Det är illa, att än fler faller offer för andras är desto värre.
Alice Teodorescu

Ledare: Oförenliga drömmar?