Det är klart att man blir arg och upprörd när några ställer sig och eldar upp hundratusen kronor, pengar som skulle kunnat användas till så mycket. Och det skall man vara, tycker jag. Jag skulle ha kunnat vara det. Men jag var med och lade hundralappar på elden.
Om det minskar eller ökar förtroendet för feministiskt initiativ i förlängningen vet jag verkligen inte, även om jag naturligtvis hoppas på det senare .
Tycker jag att det är en acceptabel politisk metod att nå ut med ett budskap? Nja, egentligen inte. Absolut inte om det varit skattepengar. Men det är så mycket som jag tycker är mångt mer oacceptabelt inom politiken med tanke på att vi i alla fall befinner oss i det 20:e århundradet. Mycket av det som för mig känns oacceptabelt gäller jämställdhetsfrågor.

Förstå ilskan
Eftersom jag i arbetslivet rört mig från mansdominerad privat sektor till kvinnligt dominerad offentlig sektor är det lönefrågan som ligger mig närmast. För mig personligen kändes det som en symbolhandling och jag kände både sorg och ilska när jag stod där och la hundralappar på elden.
Min största önskan just då var att alla som skulle bli upprörda och arga skulle förstå att precis så känner jag mig varje gång jag tänker på min egen lön, men även på mina kollegors och andra orättvisa löner inom kvinnodominerade yrken.
Så mycket ilska och så många tårar som dessa lönebesked orsakat mig över det orättvisa i att det fattas flera tusenlappar varenda månad bara för att jag valt ett kvinnodominerat yrke. Jag önskar verkligen att den uppstådda ilskan kunde riktas mot detta faktum att kvinnors arbete värderas som mindre värt än mäns så att vi kunde få till en förändring.
Om pengabränning var ett bra sätt eller inte vet jag som sagt inte, men jag förundras av att så många tycker sig kunna göra anspråk på dessa pengar i eget eller andras namn, men aldrig skulle komma på tanken att göra anspråk på till exempel de säkert över 100 000 kronor som gick upp i rök i form av raketer utanför Visby Strand i början på juni.

Skäms inte för pengabränning
Nå, skäms jag då nu när jag varit delaktig i den illaluktande och "oacceptabla" pengabränningen. Nej, jag skäms inte, men jag har inga planer på att göra om det, Henry Lindkvist kan vara lugn.
Det jag verkligen skäms över är att jag säljer mig och min kompetens så billigt, även om jag innerst inne vet att skammen inte är min.
Detta mina herrar drabbar väl inte er och ni kan lugnt sitta där med era stillsamma kommentarer om att "visst är det orättvist" och komma med pekpinnar om vad man bör och inte bör göra. Men jag, jag är desperat och vill ha förändring NU!