Frågan om försäljning av hamnen i Kappelshamn har rönt stor uppmärksamhet. Det finns också orsaker bakom denna massiva reaktion och det finns två goda skäl för reaktion.
Den ena orsaken är att hamnen har legat för fäfot under lång tid och kräver förmodligen en rejäl upprustning för att bli verksam igen. Kappelshamnsborna tycker att ansvariga tjänstemän och politiker inte tagit sitt ansvar.

Infrastruktur i samhällelig ägo
Den andra orsaken handlar om bristen på intresse från politiskt håll för Kappelshamn. Kommunen har ett ansvar för att hela Gotland skall leva, men de upplever inte att kommunen engagerat sig speciellt. När någon aktör säger sig vara villig att investera i verksamhet som kan ge jobb i bygden, så förstår jag om människorna nappar på detta och vill att det skall prövas.
Jag tycker i grunden att hamnen skall säljas. Hamnar där kommunen inte har ett eget strategiskt behov av skall säljas till annan aktör som förhoppningsvis kan utveckla hamnen bättre än kommunen. Det finns dock två aspekter som även får mig att stanna upp och fundera. Infrastruktur är den ena. Jag brukar hylla principen att det är bra om infrastruktur finns i samhällelig ägo. Om Kappelshamn skall vara kvar i samhällets ägo måste det finnas några reella skäl. Tydligen har Rikstrafiken ordat något om att Kappelshamn är av strategisk betydelse. Låt oss undersöka vad detta innebär innan vi fattar definitivt beslut.
Regionalpolitik är den andra aspekten. Förra året lämnade jag in en motion till kommunfullmäktige om stöd för att utveckla Hemse som ort. Under förra mandatperioden gick vi starkt in i Fårösund och det har givit viss utdelning som komplement till de statliga satsningarna.
Jag tycker att samhället kan ta ett större ansvar för att bidra till positiv utveckling runt om på Gotland. Detta kan dock enbart ske om det finns intresserade i bygden som är villiga att vara drivande med kommunen som stöttande. Detta är vad man vill i Kappelshamn och på norra Gotland. Låt oss se vad vi kan göra för Kappelshamn.

Barn till arbetslösa
Såg på Aktuellt i tisdags. Där redovisades i ett programinslag att barn till föräldrar som är arbetslösa inte får gå på fritids. Barn tvingas hem när föräldrar är arbetslösa. Obegripligt.
Jag trodde att det handlade om vad som är bra för barnen som var det viktigaste. Vill barn och föräldrarna vara hemma under arbetslöshetsperioder är det ett val som givetvis kan göras. Men rätten till fritids måste finnas för alla som vill. Jag blev ännu mer förvånad över att Gotlands kommun redovisades som en av kommunerna som tvingar hem barnen. Jag trodde att den rätt till förskola som finns även gällde fritids. Men ack vad jag bedrog mig. För oss socialdemokrater är det en självklarhet att barn skall ha rätt till fritids även när föräldrar är arbetslösa.
Gotlandsmusiken kommer att få pengar och därmed har vi socialdemokrater räddat verksamheten. Tolv miljoner totalt. Nio från staten och tre från kommunen. Den borgerliga majoriteten vill med sitt förslag skapa en byråkrati och rundgång med pengarna. Kultur- och fritidsnämnden skall bidra med vissa pengar.

Onödig musikbyråkrati
Socialnämnden och barn- och utbildningsnämnden skall bidra med vissa pengar, som kommunstyrelsen ger dem för att kunna betala för vissa spelningar. Pengar som enbart får användas musik. För mig är detta en helt onödigt köp och säljförfarande av tre miljoner kronor, som bara skapar en onödig byråkrati via fyra nämnder.
Vi socialdemokrater föreslår att de tre miljonerna går direkt till Gotlandsmusiken. De har en egen självständig styrelse och de skall erhålla förtroendet att så vara och få hantera sina resurser direkt från kommunfullmäktige.