Dammet hade knappt lagt sig efter kravallerna under Davis cup-matchen mellan Sverige och Israel i Malmö i helgen förrän internationella reaktioner infann sig. Och av ett slag som länder till eftertanke.
I Sverige skönjs nu ekon av antisemitismen i Nazityskland och apartheid-systemet i Sydafrika, hävdas det av inga mindre än Abraham Cooper vid Simon Wiesenthal-centret i Israel och historikern Abraham Brockman. Det är en anklagelse som kommer låter höra om sig internationellt, och inte minst i Israel, eftersom de båda namnkunniga debattörerna publicerat sitt angrepp i Jerusalem Post.

Det är inte bara det faktum att tennismatchen i fråga fick spelas inför tomma läktare som fått de båda att reagera. Man fäster även uppmärksamheten på det faktum att Sverige har tillåtit antisemitiska radiosändningar i form av Ahmed Ramis Radio Islam i decennier, samt att antalet antisemitiska incidenter riktade mot Sveriges judiska minoritet stigit till över 100 per år sedan 2005. Man hänvisar också till en undersökning enligt vilken 30 procent av svenskarna bär på ljumma till starka antisemitiska uppfattningar.
Till detta skall också läggas de aggressiva antiisraeliska uttalanden som hörts från framför allt politiker på vänsterkanten, namnkunniga sådana, med anledning av Gazakonflikten. Utfall där den israeliska politiken jämförts med nazisternas.

Den bild som målas upp smärtar. Det svenska debattklimatet lämnar mycket att önska, den saken är klar. Och det är sorgligt och allvarligt att det har fått skena iväg på det sätt som det onekligen har gjort.
Samtidigt måste ett nyktert betraktande kunna göras även här. Cooper och Brockman har rätt när de avfärdar argumentet att matchen spärrades av säkerhetsskäl som nonsens, eftersom demonstrationerna utanför hallen hade varit ett faktum i alla fall. Däremot är det mycket sagt att det handlade om att "sätta israeler och judar i karantän", eller att det inte handlar om sport utan "om judar".

Det är att överdriva. Malmö stads beslut att låta matchen spelas inför tomma läktare handlar inte antisemitism utan om feghet. Man böjde sig för en israelhatande och antisemitisk opinion, och det kan man tycka är illa nog. Men det är inte antisemitism i sig.
Vi har ett stort och obehagligt problem i Sverige. Vi har en antisemitism som sprider sig och som måste bekämpas. I så måtto har kritikerna rätt. Men det är också viktigt för trovärdighetens skull att detta faktum påpekas utan att prompt följas av överdrifter. Annars gör man saken en otjänst.