De som har sett SVT:s serie Diplomaterna har förmodligen satt kaffet i vrångstrupen och hickat till rejält. I serien följer man några personer i Utrikesdepartementets tjänst: en man - Klas - som representerar Sverige som diplomat i utlandet och en annan man - Per - som arbetar på UD:s protokollavdelning med bland annat statsbesök i Sverige.

Den inblick i diplomatiska kretsar som ges i de halvtimmeslånga avsnitten är synnerligen obehaglig. Klas, den yngre av de två, är en dryg, lätt överviktig blond man med - ofta - svarta solglasögon. Hans beteende är dumdrygt och översittaraktigt. Det är också den äldre kollegans, Per. De hånar tillsammans den namibiska presidenten och hans följe för deras rädsla för att åka bil långa sträckor efter mörkrets inbrott. De skrattar högt och varnar på engelska för krypskyttar. Per är förnärmad över att de höga gästerna framför önskemål om poliseskort: "Vilka tror de att de är?" Och Klas flamsar i poolen med drinken inom räckhåll och raljerar över hur hemskt det är att vara diplomat och tvingas leva lyxliv i värmen när man ju kunde vara hemma i snö och slask i Sverige.

Utrikesförvaltningens tillgångar består till stor del av det humankapital som utgörs av dess anställda och verksamhetens effektivitet avgörs bland annat av hur framgångsrik arbetsgivaren är med att rekrytera de mest kvalificerade medarbetarna på samtliga nivåer i förvaltningen. En grundsten har varit det krävande diplomatprogrammet som blivande medlemmar av den diplomatiska kåren fått gå igenom. Det har garanterat enhetlighet och ovärderliga kunskaper om hur man beter sig och agerar i utrikesdepartementets tjänst. Och agnar har sållats från vetet. Klas har inte genomgått programmet utan anställts direkt utifrån, vilket nu visat sig vara en rejäl miss. Per kanske har gått igenom det för länge sedan, men verkar ha glömt själva meningen med begreppet diplomati.

Sverige har inte råd med så dåliga representanter ute i världen. Eller hemma, med uppgift att ta emot utländska gäster. Den brist på social och kulturell kompetens men också vanligt hyfs och vett som de två huvudfigurerna i serien Diplomaterna uppvisat skadar Sverige. De drar också ner kollegor som inte har någon som helst likhet med dem själva i sitt träsk: "diplomater" ses nu av dem som sett serien i tv - inklusive utländska beskickningar - som "Klas och Per-typer".

Ett stort misstag - som kanske också gett upphov till dålig rekrytering - kan ha varit den förändring som genomfördes för ett antal år sedan då man överförde arbetsgivaransvaret till en gemensam förvaltning inom regeringskansliet. De viktigaste styrmedlen i ett "kunskapsföretag" som UD hamnade då utanför departementsledningens kontroll. Dessutom satsar Sverige påfallande lite pengar på sin utrikesförvaltning, bara 0,06 procent av BNP, medan till exempel granländerna Finland och Norge satsar betydligt mer: 0,2 procent av BNP.

Det är som med så mycket annat att nedskärningarna kan bli så stora och kvalitetsförsämringarna så stora att man kanske lika gärna kunde lägga ner hela verksamheten. Något försvar att tala om finns ju inte längre och när nu kreti och pleti tas in att representera Sverige och de inte gör det på ett bra sätt, då kan man kanske lika gärna dra in också de 0,06 procent av BNP som går till utrikesförvaltningen. Någon stor yrkesstolthet och arbetsglädje kan ju inte heller alla de många allmänbildade, kunniga och socialt kompetenta UD-anställda känna sedan de representerats i media av sådana kollegor som Klas och Per...