Svar på Gunilla Molins artikel i GT 090218 med rubriken "Jag säger klart nej till kärnkraft".
Gunilla Molin skriver lite raljant i sin artikel, apropå regeringens överenskommelse om kärnkraften, att "vi behöver visst mer energi för att kunna konsumera mer".
Skall jag tolka det som att Molin tillhör den del av opinionen som står för nolltillväxt på energisidan, för gigantiska energisparprogram eller för ransoneringar, som var utmärkande för 70-talets energikris. Eftersom hon vill avveckla kärnkraften? Skall jag tolka det som att Molin säger nej till förnyelsebara energislag inom de närmaste åren eftersom det innebär ett tillskott till Sveriges energibalans, och därmed leder till ökad energikonsumtion?
Det kanske ger en förklaring till varför Molin hyser ett sådant agg mot svensk basindustrin, som hon menar sysselsätter sig med att "omvandla våra naturresurser till avfall".
Industrin behöver nämligen en stabil energiförsörjning. Den del av svensk näringsverksamhet som står för en stor andel av vårt exportvärde som i sin tur försäkrar, genom arbetstillfällen och skatteintäkter, en del av vår gemensamma välfärd. Molin nämner uranet som ändlig resurs, men samtidigt menar FN:organet IAEA att de brytbara tillgångarna beräknas uppgå till 4,7 miljoner ton. Detta ger en livslängd på 85 år för världens kärnkraftspark.
Men med nya generationens kärnkraftverk och bättre uttag skulle livslängden öka med 2 500 år.
Samtidigt är det så att IAEA beräknar att det finns ungefär 35 miljoner ton uran för exploatering i fosfater. Är det då relevant att tala om uranet som en ändlig resurs?
Satsa istället på att ersätta den gamla, slitna kärnkraften med ny - för klimatet och välfärdens skull.