Vi är mitt inne i finanskris, i lågkonjunktur i deflationstider, så ingenting kanske skall förvåna. Dekadens och livsleda har präglat sådana tider förr. I sådana tidsperioder har också de starkas tankar tagit sig större utrymme över de svagas. Maktens anspråk har gått ända in i rätten att sortera och besluta över enskilt människoliv.
Det finns ingen kultur som överlevt, där svaghet har sorterats bort med lagstiftning. Tyskland och 30-talet, Rwanda och 90-talet är faktiska exempel som måste tas fram i ljuset igen, när vi i Sverige på allvar börjar tala om "assisterade självmord".

Det kan låta förföriskt empatiskt att ställa ett fundamentalt förhållningssätt om respekt för liv mot en enskild människas personliga lidande. Det finns naturligtvis ändå anledning att diskutera lidande och livsmening utifrån både filosofiska och rationella utgångspunkter. Själv vill jag också lägga till en religiös förutsättning i den diskussionen.
Men när man för det samtalet måste man vara väl medveten om att det i dubbel bemärkelse handlar om ett "border-line-samtal", att man är snubblande nära att överskrida den gräns som i skapelse, utveckling, människosyn utgör en förutsättning för mänsklig värdighet. Om den gränsen passeras träder vi in i ett ovärdighetens samhälle, där frågan om liv och död blir förhandlingsbar, materialiserad och i sin yttersta avart politiserad. Historiskt är ord som barbari helt adekvat.

En grupp ansedda personer i Statens medicinsk-etiska råd, (en är präst), föreslår i en promemoria, att läkaretiken skall kunna medge "att läkaren tillsammans med annan läkarbedömning ges möjlighet att i vissa speciella fall föreskriva läkemedel med vilka patienter själva kan avsluta sitt liv...".
Det står alltså inte uttryckligen "självmord" men det är i verkligheten vad det handlar om.

De tre smiter från sitt eget ansvar just genom att föreslå att patienten själv skall begå självmordshandlingen. Läkaren skall bara tillhandahålla redskapet. De inser inte att de öppnar för en obehaglig och skrämmande cynism och en nedmontering av människovärdet som aldrig kan höra hemma vare sig i en rättstat eller i ett samhälle präglat av humanism och generationer av kristen etik. Man behöver inte vara kristen för att hävda detta. Livets okränkbarhet, även i dess slutskede, är en del av det goda och omsorgsfulla samhället.
Att öppna för assisterade självmord är inte att engagera sig i lidande och smärta. Ingen vet fullt ut en annans lidande. Ingen vet heller vilka tankar och innersta hopp, om så bara för en timma eller en dag till, som finns hos den lidande patienten.
Förmodligen är hopplösheten till och med större hos oss som sett andras liv gå mot sitt slut än hos den sjuke själv. Inte en sekund av dödsvilja kunde jag uppleva vid den sjuksäng där jag själv stod nära både smärta och död.

Läkare skall inte stå bredvid några sjuksängar med dödspiller i handen. Det skulle vara läkaretikens slutliga kapitulation.
Det här handlar inte om valfrihet. Livet kan aldrig väljas eller väljas bort. Måtte människovärde och humanism ställa alla tankar på assisterade självmord i skamvrån.