Jag skriver detta under tidspress. Jag och en kollega skall representera GA i DI-golfen på Kronholmen.
Smiter jag från jobbet? Icke. Det handlar om friskvård. Och när jag påstår det så rodnar jag bara en aning.
Även om staten ogint nog utsett golf till en av de sporter som är exkluderade från friskvårdsbidrag från arbetsgivaren, golfen har väl för borgerlig image, så har den dokumenterade hälsoeffekter. Alldeles nyligen presenterade Karolinska Institutet forskning som visade att golfare lever i snitt fem år längre än de som inte spelar. Dödstalen är 40 procent lägre bland golfspelare än bland andra. Och då jämförs inte äpplen och päron, utan människor i samma ålder och med samma socioekonomiska status. Skillnaden är spelet och de långa promenaderna i ofta parkliknande landskap.
Inte nog med det. Golfare lever längre ju bättre spelare de är! Det beror väl antagligen på att bättre spelare tenderar att även spela mer.

Detta är inte det enda exemplet på att människor med en borgerlig livsstil lever längre och lyckligare.
(Ja, ja. Jag vet att det inte bara är borgerliga som spelar golf. Det har blivit en folksport. Det är inte dyrt. Etc etc. Men låt mig uttrycka det så här: Om bara golfare hade rösträtt så tror jag inte att Mona Sahlin behövde oroa sig över att bli statsminister.)
Undersökningar från USA visar att människor som lutar åt höger politiskt är lyckligare än de som lutar åt vänster. (Läs om detta på Dick Erixons blogg. Där finns också länkar vidare: http://erixon.com/blogg/?p=827).
Enligt den senast undersökningen, av Jaime Napier and John Jost vid New York University, beror skillnaderna i upplevd lycka inte på att de som lutar åt höger är rikare eller mer kyrkliga eller något sådant. Nix. Resultatet är oberoende av inkomst, äktenskapsförhållanden och gudfruktighet. De spårar istället skillnaderna till olika attityder till livet och samhället.
I senaste numret av den vetenskapliga tidskriften Psychological Science skriver Napier och Jost:
"Vår forskning visar att ojämlikhet utgör en större psykologisk belastning för liberaler än för konservativa, vilket beror på att liberaler saknar ideologiska rationaliseringar som kan hjälpa dem att se ojämlikhet i ett positivt (eller åtminstone neutralt) ljus."

Om varje ojämlikhet är en orättvisa blir man naturligtvis mer missnöjd med världen och livet. Men om man tycker att ojämlikheter kan få finnas i en meritokrati där hårt arbete och kompetens lönar sig, då är man antagligen mindre nedtyngd av upplevda orättvisor.
Detta säger naturligtvis inget om vem som har rätt och vem som har fel. Men det säger något om vem som är gladare och vem som är bittrare.
Och du, om du blir förbannad på den här texten och tänker ringa mig och skälla ut mig, tänk då på att du kommer att bekräfta vad jag skrivit.