Det finns inget sätt för Åke Svensson att komma väl ut ur det här. Oavsett om man tror mest på hans eller på sparkade regiondirektören Jan Björinges version av det som inträffat.
Jag var på Jan Björinges presskonferens i går. Han verkade chockad och ärligt och uppriktigt frågande inför det som hade inträffat i fredags, när han – enligt egen utsago – helt utan föraning fick ett rakt och korthugget besked från de tre ledande företrädarna för den rödgröna majoriteten:
– Vi vill entlediga dig.
Björinge anser sig ha fått god feed back och så gott som ingen kritik innan blixten slog ner. Och de motiveringar han fått är så futtiga att de inte kan kallas för en förklaring. Men han väver en bild av en situation där han gjort för mycket snarare än för lite. Och när kritiken har kommit, som den alltid gör vid förändringar i organisationer som stinker av revirpinkande och surdeg, så fick han noll uppbackning av den politiska ledningen.
Men hur det än är med den saken så var det Åke Svensson och den nuvarande rödgröna majoriteten som rekryterade Björinge. Jan Björinge sökte inte ens tjänsten. Han lockades hit från Umeå, där han tänkt förbli under de sista åren av karriären. Och uppenbarligen var han så eftertraktad att Region Gotland var beredd att betala rejält för sin nya regiondirektör. Med 127 000 i månaden kvalade Björinge in på tredje plats i riket, före stadsdirektörerna i Göteborg (115 400 kronor) och Malmö (109 080).
Dessutom var Björinge en oerhört långsam (men tydligen ändå inte tillräckligt noggrann) rekrytering. GA skrev redan i augusti 2012 om att Bo Dahllöf skulle lämna jobbet som regiondirektör. Ändå dröjde det till juni 2014 innan efterträdaren var på plats. Det tog inte så långt från två år.
Att Jan Björinge sedan inte ens får ett halvår på jobbet framstår ju i sammanhanget som tragikomiskt för en utomstående. Och enbart tragiskt för Björinge själv, får man anta.
För ungefär två år sedan fick sjukvårdsdirektören Anders Karlström sparken, efter ungefär ett halvår på jobbet. Då försökte Åke Svensson skylla på den anlitade rekryteringsfirman, trots att Region Gotland varit djupt och kontinuerligt inblandad i hela rekryteringsprocessen. Och även i Anders Karlströms fall fick han noll uppbackning när han försökte genomföra de förändringar han anlitats för att åstadkomma. Det är inte svårt att se parallellerna mellan fallen.
Den 6 december 2012 skrev jag om Karlströms öde, och avslutade ledaren:
"Om arbetets krav var enorma så var understödet minimalt. Om det alls existerande. För så fort det hettade till så utlöstes katapultstolen.
Åke Svensson beklagade sig över en felrekrytering. Men nog är det så att den där felrekryteringen skedde långt innan Anders Karlström anställdes.
Och nu ska man hitta en ersättare till den avgångne regiondirektören..."
Som framgår så hade jag onda aningar. Nu har vi facit på hur det gick med den rekryteringen. Det gick nästan exakt lika illa för regiondirektören som för den dåvarande sjukvårdsdirektören. Oavsett vad det beror på kan det inte beskrivas som något annat än ett fiasko. Oavsett vad det beror på så är Åke Svensson ytterst ansvarig. Den här gången också.