Ledare: Arbetskraftsinvandringen är värd att försvara

LIBERAL ASPEKT

Om alla hinder för människor att ta ett arbete i ett annat land skulle tas bort skulle världens BNP öka med mellan 50 och 150 procent, enligt en sammanställning av ekonomiska forskningsresultat. 

Mänskligheten skulle alltså bli dubbelt så rik och välståndsökningen skulle uppgå till tiotusentals miljarder dollar. Det är en svindlande siffra – och tanke.

Men nu förhåller det sig tyvärr inte så att det är enkelt för arbetskraft att röra på sig, trots att nära hälften av befolkningen i den fattiga delen av världen vill flytta till ett annat land för att skapa ett bättre liv för sig själv och sin familj. 

I denna önskan ligger inget konstigt eller förkastligt. Tvärtom. Denna drivkraft har bidragit starkt till att människan har lyft sig från absolut fattigdom, kort livslängd och stort lidande. 

Sverige är ett av de länder som har mest tillåtande regler för arbetskraftsinvandring. Det borde vi vara stolta över. 

Särskilt Moderaterna och Kristdemokraterna som i regeringen Reinfeldt var med och liberaliserade lagarna 2008. Men icke. Moderatledaren Ulf Kristersson gjorde häromdagen (Dagens Industri 13/11) ett utspel om att partiet nu bytt fot och vill se över hela lagstiftningen och kommer att lägga förslag om en betydande skärpning. Varför?

I den allmänt modfällda stämningen över en misslyckad integration av flyktingar så vill inte M vara sämre än Sverigedemokraterna på att kritisera migrationspolitiken. 

Det är sorgligt att se ett parti, som tidigare sjungit vackert om frihet, skorra om hårdare tag mot människor som kommer till Sverige och arbetar. 

Som andel av befolkningen ligger Sverige i mittenspannet av länder som tar emot arbetskraftsinvandrare. 

Under de senaste åren har omkring 15 000 personer sökt sig till Sverige för att jobba – de flesta av dem kommer från Thailand och Indien. 

Ungefär var tredje arbetskraftsinvandrare har högskolekompetens, exempelvis programmerare, och var tredje har ett lågkvalificerat yrke. Många av de senare är säsongsarbetare, typ bärplockare, som stannar i Sverige några få månader. 

Hittills i år har drygt 32 000 beviljats arbetstillstånd, vilket motsvarar en halv procentenhet av den totala arbetskraften i Sverige. 

Det är alltså inte så att horder av människor kommer hit och tar arbeten från arbetslösa. Dessutom är denna tankefigur om att antalet jobb är konstant felaktig. Tvärtom kompletterar snarare arbetskraftsinvandring den befintliga arbetskraften – IT-specialister eller skickliga kockar från Indien bidrar ofta till att nya arbetstillfällen skapas. 

En allt äldre befolkning och ny teknik innebär att Sverige behöver attrahera fler kompetenta och arbetsvilliga personer. Inte färre. 

Människor är heller inte identiska och helt utbytbara. Svenska arbetsgivare behöver ibland hitta nyckelpersoner utomlands. De dryga 20 000 arbetskraftsinvandrare som kom under 2018 ökade BNP med 34 miljarder kronor och gav skatteintäkter på 12 miljarder, enligt en rapport från Svenskt Näringsliv.

Att arbetskraftsinvandringen nu blir en bricka i den partipolitiska tävlingen om att vara skarpast i migrationsfrågan är därför djupt olyckligt.