I dag kan Svenska kyrkan välja vem som ska efterträda Anders Wejryd som ärkebiskop. Om någon av de fem kandidaterna får mer än 50 procent av rösterna är valet färdigt. Annars blir det en ny röstomgång mellan ettan och tvåan den 29 oktober.

Det har väckt stor uppmärksamhet hur kandidaterna svarade på Kyrkans Tidnings fråga ”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed”. Enbart Ragnar Persenius gav ett rakt ja. Antje Jackelén, som får anses som favorit att vinna valet (hon fick 154 av de 298 rösterna i nomineringsvalet), gav ett undvikande svar, och har i debatten som har följt fortsatt att avvisa frågeställningen som en ”tipspromenadfråga”.

Det är lätt att tolka de undflyende svaren på Muhammedfrågan som ett utslag av politisk korrekthet, en strävan att inte kränka muslimer som drivs så långt att den i stället kan kränka vissa kristna.

Men tar man del av vad ärkebiskopskandidaterna sagt i övrigt så handlar ambivalensen och politiseringen om något mer än relationen mellan kristendom och islam. När kandidaterna får frågor om hur kyrkan ska stoppa medlemstappet, varför människor slutar gå i gudstjänst och vilken fråga de vill driva som ärkebiskop svarar de sådant som klimatfrågor, främlingsfientlighet, ansvar i välfärdssamhället, samkönade relationer och rättvis och hållbar fördelning av världens resurser.

De låter med andra ord mer som partiledare än som andliga ledare. Eller möjligen som Fröken Sverige-kandidater.

Åter är det Ragnar Persenius som avviker. Han säger att kyrkans folk måste börja ”dela sin tro och sitt liv med andra, så att fler människor upptäcker hur kristen tro svarar mot deras sökande och längtan”.

Svaren tyder på att Persenius är den av de fem som borde bli ärkebiskop. Ska Svenska kyrkan fortsätta att fylla någon funktion i framtiden måste hon stå upp för den kristna tron. Att rädda klimatet, rättvisan, välfärden och allt det andra kan kyrkan visst syssla med, men det kan inte vara det som ger existensberättigande. Det finns nämligen rätt många andra organisationer och rörelser som ägnar sig åt de sakerna.

Frågan är hur Svenska kyrkan har hamnat i det politiskt korrekta mellanmjölksland där ärkebiskopskandidater inte vågar välja Jesus framför Muhammed och hellre pratar om klimat och välfärd än om kristen tro. Kanske är det de i sig mycket rättfärdiga och försvarbara striderna för att tillåta kvinnliga präster, ändra kyrkans syn på homosexualitet och så vidare som har skapat ett ängsligt klimat?

Eva Hamberg, som i protest har avsagt sig prästämbetet och lämnat Svenska kyrkan, antyder något sådant. ”Det finns en klar brist på tolerans inom Svenska kyrkan. (…) Egentligen förföljer kyrkans ledning de grupper som tycker annorlunda. Håller man inte med i ämbetsfrågan så blir man inte prästvigd. Det är väldigt lågt till tak”, säger hon till Dagen.

Toleransens intolerans är ett utbrett och debatterat problem inom svensk profan debatt. Det verkar vara dags för kyrkan att också se den intolerans som ofta ligger inbäddad i toleransen.