Partiledardebatten i Agenda i söndags var ruffig och hård. Partiledarna höjde rösterna, avbröt och pratade i munnen på varandra.

Fredrik Reinfeldt och Åsa Romson gick längst. Deras himlande blickar och hånskratt kan få tittarna att associera till skolgårdsmobbare.

Samtidigt utropade många Fredrik Reinfeldt till debattens vinnare. Mobbarstilen var effektiv för att få Stefan Löfven ur balans. S-ledaren gjorde ett ovanligt svamligt intryck.

När Alliansledarna varnade för att Socialdemokraternas politik slår mot jobben i småföretag och restaurangnäring svarade Löfven att ”Sverige ska konkurrera med innovation”. När han kallade det femte jobbskatteavdraget för en ”förmögenhetsskattesänkning” kan det ha varit ett försök till politiskt nyspråk, men lät bara förvirrat. Och när Löfven fick frågor om kärnkraften och regeringsbildandet hade han inga svar.

Reinfeldts attackstil bröt också på ett välbehövligt sätt mot bilden att statsministern är trött och har slut på idéer. Tyvärr gäller det hur han sade saker snarare än vad han sade. För även om Reinfeldt visade mer engagemang än på länge, skyllde han mycket på andra. Vårdens brister är landstingens fel, klimathotet är andra länders ansvar eftersom Sverige redan har världens högsta koldioxidskatter, att regeringens straffskärpningar inte slår igenom är domstolarnas fel och flyktingsituationen ser ut som den gör för att övriga EU inte är lika duktiga som Sverige.

Om Reinfeldt kunde attackera politiska problem i stället för Stefan Löfven skulle Alliansens chanser att vinna nästa val öka stort.

Flyktingdiskussionen var för övrigt intressant eftersom man en liten stund kunde förnimma den gamla ordning där Moderater och Socialdemokrater höll emot småpartiernas solidariska men föga verklighetsanknutna politik. Medan Åsa Romson och Annie Lööf ville att alla som flyr från Syrien ska få visering för att söka asyl i Sverige, var Reinfeldt och Löfven överens om att det vore ohållbart. Ögonblicket var över när Jimmie Åkesson instämde i att Sverige inte kan ta emot två miljoner syriska flyktingar. Avståndstagandet från Sverigedemokraterna går före allt annat, vilket fördummar svensk politik.

Det gäller i synnerhet Annie Lööf, som gjorde ett starkt framträdande och lyckades få in både småföretagen och landsbygden många gånger under debatten. Men hon snavade på mållinjen genom ett ryggmärgsutfall mot Åkesson. När han sade att gruppvåldtäkter borde straffas hårdare var Lööf snabbare med munnen än med hjärnan och sade att Åkesson var ”provocerande”, utan att förklara varför.

Om alla Alliansledarna blir lika på hugget som Lööf och Reinfeldt, fokuserar på politik i stället för att skylla på andra och använder hjärnan när de kritiserar Sverigedemokraterna, då kan Alliansen vinna en tredje gång. Särskilt om Löfven fortsätter att låta förvirrad och Romson fortsätter att hånskratta.