Det gnisslar om bostadsfrågan. 126 av landets kommuner har generell bostadsbrist. Nästan dagligen kommer nyheter som är kopplade till bostadsproblem.

Ett exempel är LO-ekonomernas förslag att lyfta ansvaret för bostadspriser och hushållens skuldsättning från Riksbanken till regering och riksdag. LO menar att Riksbanken på så vis skulle våga sänka räntan, vilket skulle elda på inflationen och ge fler jobb. LO:s synsätt är problematiskt, men det stämmer att hushållens höga bolåneskulder är ett allvarligt hot mot ekonomin.

Att människor skuldsätter sig bortom sans och vett är kopplat till bostadsbristen. Den är som störst där det finns gott om jobb. De som har möjlighet att få lån hos banken väljer helt enkelt hellre att ha lön och lån, än att varken ha det ena eller andra.

Bostadsfrågan gnisslar även bland dem som inte äger sin bostad. De allmännyttiga bostadsbolagen försöker få fram pengar till nybyggnation och renoveringar genom att sälja en del av sitt bestånd, och då blir det protester. Kampanjen ”Alby är inte till salu”, mot en försäljning av 1 300 lägenheter i Botkyrka, är rikskänd vid det här laget.

Oavsett vi talar om bolånebubblan eller missnöjda hyresgäster är frågan vem som ska betala. Det kostar att bygga och renovera, men ingen vill betala. Bolåntagare som inte amorterar alls eller ytterst litet skjuter kostnaden på framtiden, och demonstrerande hyresgäster kräver indirekt att ”nånannan” ska betala.

Kanske har vi nått den punkt som Patrik Engellau och Thomas Gür varnar för i ”Den övermodiga beskyddaren”, att människor börjar ta välfärdsstatens löften på allvar? Engellau och Gür påpekar att 1974 års regeringsform lovar för mycket när den slår fast att ”det allmänna” ska trygga rätten till arbete och bostad. Länge litade människor inte på dessa löften, men kanske visar dagens bostadskris att allt fler faktiskt väntar sig att ”det allmänna” ska uträtta underverk. Som att trolla fram pengar till nybyggnation och renovering av hyreslägenheter, eller anpassa politik och inflationsbekämpning efter skuldsatta bolåntagare.

Vad ”det allmänna” borde göra är att underlätta nybyggnation. Det måste finnas bostäder där det finns jobb, både för att människor ska kunna försörja sig och för tillväxtens skull. Med ett större bostadsutbud skulle sannolikt också bolåneskulderna minska.

Regeringen gör försiktiga reformer, som att ändra i plan- och bygglagen och lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Men det som skulle göra verklig skillnad – att avskaffa hyresregleringen – vågar man inte ens fundera över.

Kanske kan det privata initiativet Nybyggarkommissionen gjuta mod i regeringen. Enligt Svenska Dagbladets ledarsida erkänner Göran Persson, som sitter i kommissionen, att det måste löna sig att bygga bostäder och att en förändring av hyresregleringen kan vara vägen dit – även om han inte vill ”binda sig vid någon avreglering”.

Om Persson vågar borde regeringen våga. Bostadskrisen förvärras så länge alla väntar på att ”det allmänna” ska infria sina löften.