Vänstern vill gärna ha en – förenklad – debatt om vinster i välfärden. Lyssnar man i stället på dem som arbetar inom välfärden bör debatten handla om hur verksamheten leds och styrs. För oavsett om man är läkare, lärare eller polis, privat- eller offentliganställd, så borde det självklara målet vara bästa möjliga vård/undervisning/brottsbekämpning.

Så är det inte i dag, enligt en debattartikel av fackordförandena för Lärarnas Riksförbund, Polisförbundet och Läkarförbundet (DN 24/6). De hävdar att mål- och resultatstyrningen samt ”new public management” som infördes i Sverige i början av 1990-talet har tagit ifrån läkare, lärare och poliser möjligheten att göra ett bra jobb utifrån sitt professionella omdöme. I stället präglas verksamheterna av att de professionella ska uppnå lätt mätbara mål fastställda av politiker, tjänstemän och ekonomer. De professionella tvingas att lägga mycket arbetstid på att dokumentera och lämna uppgifter till detta kontroll- och mätningssystem.

Kritiken är inte ny. Den har blossat upp ibland, ända sedan det som då kallades ”beställar/utförar-modellen” infördes. Men efter Maciej Zarembas artikelserie ”Den olönsamma patienten” (DN feb-mars) har kritiken tilltagit. Det läkarupprop, inspirerat av Zarembas serie, som startade förra veckan har redan undertecknats av över 6 000 läkare.

Välfärdssektorn styrs alltså utifrån vad tjänstemän och politiker kan och vill mäta, och inte utifrån vad de professionella kan och vill prioritera. Detta leder fel, och kritiken mot dagens system är relevant. Frågan är hur verksamheterna borde styras i stället? Att vrida klockan tillbaka till 1980-talet är nämligen inget alternativ.

Dagens system infördes eftersom produktiviteten hos de skattefinansierade välfärdsverksamheterna inte gick att mäta, och därmed förbättra. Uppenbarligen mäter vi inte rätt saker med det system vi har nu heller, men vi måste försöka hitta ett sätt att göra det. Det handlar om skattefinansierade verksamheter, och drivs dessa på ett ineffektivt och dåligt sätt så innebär det förslösade skattemedel och sämre välfärd än vi skulle kunna ha.

De tre fackordförandena är på rätt spår när de vill ”återupprätta professionernas roll i styrning och ledning av offentlig verksamhet”. Läkare, lärare och poliser är rimligen bättre än ekonomer och politiker på att styra och göra prioriteringar inom vård, undervisning och brottsbekämpning. Men risken finns att pendeln slår för långt åt andra hållet, och att ekonomerna kastas ut med badvattnet.

Skattefinansierad välfärdsverksamhet kommer aldrig att ha så mycket resurser som de professionella önskar – det är just därför prioriteringar är nödvändiga. När professionerna fotfarande var mer självstyrande uteblev ibland prioriteringarna och i stället kom krav om mer resurser. Det var en anledning till att systemet ändrades. Det är också en anledning för läkare, lärare och poliser som vill återta makten över sina egna verksamheter att lyssna på ekonomernas bedömningar.